Klockan är 04.45 och jag har ännu inte somnat. Sitter och skriver inför boken som måste var klar till den sista april. Vill du ha ett smakprov...? Den unga kvinna sitter mellan mig och hennes mamma på det lilla kaffet på Östermalm. Hon är runt 17 år gammal och berättar lite generat men ändå öppet om hennes kärlek just nu. De har varit på dejt några gånger men hon känner sig osäker. Hon säger ” Jag vet inte om han är mannen i mitt liv”. Jag och hennes mamma tittar på varandra och vi båda vet vad den andra tänker. ” Tro mig mitt hjärta, den frågan kommer du ställa dig flera gånger i ditt liv med många kärlekar. ” Men när vi är yngre och när vi letar efter den vi ska skaffa familj med och den som vi ska få våra barn med då tror vi alltid att det kommer vara vår livs kärlek som gör det möjligt. Vi måste bara hitta den. Vi förstår inte då att den kan komma i många olika människor och på olika sätt. Vi vet inte att den som blir vår livskärlek också kommer ge oss den största sorgen när kärleken tar slut. Och vi vet inte att vi kommer älska igen och tro att det är vår livs kärlek för vi hade fel förra gången men nu är det rätt, kanske… När jag ser tillbaka på mitt liv så känner jag att vi ibland blandar ihop kärlek och lycka. Idag vet jag att kärleken är inte som störst inom/genom/från någon annan. Utan snarare är den som störst den dagen vi inser att all kärlek vi ser i andra egentligen bara reflekterar vårt egna ljus i deras ögon. Den kärlek vi upplever kommer ifrån någon annan är egentligen vårt egna ljus som reflekteras i deras ögon. Jag får uppleva denna kärlek som jag är genom andra men också pga hur jag själv förhåller mig till världen omkring mig. På samma sätt som jag kan vara ljus kan jag även vara mörker. Allt beror på vad jag lägger mitt fokus, mina tankar och mina känslor. Och om och om igen i livet utmanas jag att välja självkärlek eller det som skadar mig, Ljusa tankar, förlåtelse och acceptans gör mig gott. Bitterhet, förakt och hat gör mig illa. Jag tror det skyddar mig från smärta men det skadar var enda cell i min kropp tills den tillslut skapar en sjukdom. Det livet lärt mig är kärleken är en kraft som antingen kan fylla mig med tillfredsställelse och lycka eller förruttnelse. Lite väl hårt ord kanske men dramatiskt nog för att ha en skrämmande effekt. Frågeställningar som nu i mitt äldre klokare jag kan uppstå i olika situationer är: Älskar jag mig själv nog för att inte låta hans negativa beteende påverka mig? Älskar jag mig själv nog för att inte göra detta till ett större problem än vad det är och fokusera på lösningen istället för att ge offret i mig space? Älskar jag mig själv nog att stå upp för mig själv, även gentemot mina barn som är mitt allt och som jag förlåter genom allt, när jag tycker att de sårat mig? Älskar jag mig själv nog att somna med tankar på allt det jag känner mig tacksam över med dagen som varit istället för det jobbiga? Osv… Kärlek har så många nyanser i vårt liv och kommer inte bara genom vår livs kärlek. VARJE DAG får vi träna på kärleken vara eller inte vara inom oss.Den största och vackraste kärleken jag någonsin kommer att uppleva är den då jag accepterar och respekterar mig själv. Då jag äntligen i den kärleken visar min kropp och min själ den hänsyn och den omtanke den förtjänar. Där jag ser mina misstag med förlåtande blickar och omfamnar mig själv i den kunskap jag nu har, att jag gjorde det jag kunde utifrån den plats i min självkänsla jag var just då. Idag vet jag att all kärlek jag känner har alltid funnit i mig. Den kommer inte utifrån. Den bor alltid i mig. Människor, saker och platser kommer väcka den kärlek som bor i mig men den läggs inte i mig. Jag är konstant denna kärlek. Oavsett om det är jag själv som fokuserar och ser till att den hela tiden är levande och flödande i mig i form av tacksamhet och lycka. Oavsett om jag tillåter mig bli förälskad, bli uppskattad och hyllad av andra kommer inte kärleken som jag känner utifrån. Den är konstant i mig. Oavsett om det är jag själv eller andra som ser till att påminna mig om all kärlek jag kan känna genom den kärlek jag alltid ÄR. Att det handlar om att värna, väcka och tillåta sig att känna den. Jag är gammal nog att veta att jag är min egen lyckas smed. Jag värdesätter mitt vackra och rena jag. När jag blir medveten om mitt inre ljus, tillåter jag det att lysa mer och mer. Jag ger mig själv all den respekt, kärlek och självkänsla som jag behöver utan att oroa mig för vad andra tycker och tänker. Jag älskar och accepterar mig själv som jag är, för jag är den jag är. " Mario Duguay
