När jag stod på perrongen i Järvsö visste jag inte om jag skulle låta bli att kliva på tåget eller inte. Tåget som skulle ta mig till en av delarna som slutligen skulle landa i mitt slutmål denna dag, Mallorca. Min agent på Actors i Sweden hade tipsat mig om en kurs i hur Castings idag funkar i den marknad som finns där utanför Sverige gränser. Och kursen skulle vara under tre dagar på Mallorca. Så vad var min oro? Jag hade inte agerat sedan 2006 och skulle nu vara med 39 andra skådespelare från hela Europa. Att vara med andra skådisar är ju min vardagsmat. Jag har ju varit i den här världen sedan ett litet ägg i mammas mage. De är min familj och där jag känner mig mest trygg, Men att kasta mig ut i att göra scener framför människor jag inte kände och casting directors som jag såg upp till var extremt obekvämt. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte, " Det är bättre att stanna hemma Malin. Vad ska du dit att göra? Du har redan ditt på de torra med yogan och dina böcker och dina föreläsningar. Du har jobb! Du har familj! Du har ett hem som du älskar. Vad håller du på med?! Ska det verkligen vara nödvändigt att kasta dig ut i det okända IGEN och utmana dina rädslor? " Men saken var den att jag alltid känt att jag inte var färdig med att stå på scenen eller agera. Hälsa och välmående har alltid varit en viktig del i mitt liv men hur det än var så var scenens värld, kulturen och skapandet min gata. Oavsett om jag var bra eller inte. Och just nu var det inte alls frågan om hur bra jag var utan snarare längtan att få agera, kliva in i den kreativa processen och också på något sätt gör någon form av closer på det som jag " hoppade av" för familj, barn och min andra passion, hälsa. Men mina barn och Martin pushade mig till 100 %. Linn sa " Mamma det här är som med din dröm om att bo utomlands. Du tjatade och tjatade om din längtan och tillslut sa jag, gör något åt det eller sluta prata om det. " ( Detta var 2012 och hösten 2013 flyttade vi till Mallorca.) Hon fortsatte; " Det här är samma sak. Du har saknat teatern och orden, utveckladet av en karaktär, mötet med andra kreativa personer och alla dina kurser om personligutveckling och yoga rotar sig ur det. Du har längtat såååå länge nu. Nu orkar jag inte höra det med ÅK bara!" Så det var inte riktigt läge att ta svansen mellan benen och inte kliva på tåget. Så jag antar att rädslan för att göra olika nya saker kommer alltid finnas men genom åren och kunskapen vi får på vår resa lär vi oss att vi överkommer dom. Åren på Mallorca var ett av de bästa beslut jag gjort även om det även var mycket jobbigt som också hände där. Men det är ju också en del av livet. Det hade ju hänt oavsett vart jag befann mig, Så ringrostig eller inte så var jag trots allt tryggare idag än för 18 år sedan pga allt som hänt i mitt liv under dessa år. Jag hade kanske inte spelat teater men nog fan hade jag upplevt livet och allt vad en skådespelare behöver gå igen för att Connect med en känsla. Och Linn hade rätt. Dags att sluta drömma och längta utan bara hoppa. Underbart begåvade Andrew Hale i scenen även jag gjorde. Karaktären Jason. Han var i Malenas klass och hon sa att han var suverän. Foto: Sascha Wolf Malena Laszlo blev min partner in crime på kursen och vi båda förstod att vi troligen skulle vara en av de där äldre som gick kursen. Och det fanns en trygghet i det insåg vi när vi kom dit. Vi hade redan ett liv och en karriär hemma. Vi ville bara utforska mer av oss själva. Jag är 60 år om två år, jag har vänner som dött i cancer.. livet är skört. Lika bra att utforska och uppleva så mycket som är möjligt innan det är för sent. Men många av våra unga deltagarkompisar sökte jobb och karriär och hoppades på verktyg som skulle leda dom dit. Det var vackert att se och kunde göra att vi lite grann kunde fokusera på vad lärarna ville lära oss om hur marknaden funkade och inte på hur bra vi var eller inte som skådespelare. Vi fick verktyg om hur showreel och selftape funkade för olika länder och olika casting directors. Precis det vi behövde. Så den värsta nervositeten släppte där. Sista dagen på förmiddagen gjorde jag och en av de yngre kvinnorna samma scen och samma roll för en av våra lärare. Som alltid under dessa dagar satt tio stycken andra deltagare och tittade på. När jag gjorde min scen bad jag att en av deltagarna som hade likadant problem mig med hörseln ( i mitt fall tinnitus som är starkas på förmiddagen) läsa motspelarens roll. Så jag hade något att spela emot. Men vår lärare sa att han kunde läsa emot mig isstället. Det var ovanligt för det brukade han inte göra. Tusen osäkerhetstankar flög igenom mig men framförallt blev jag orolig om jag ens skulle höra honom för att kunde svara replikmässigt. Och i min osäkerhet, oavsett allt jag ändå upplevt i livet som borde gjort mig stark, bad jag inte om att få lite mer tid. Jag vågade inte. Kände mig dum. Vi hade ju också tid att passa. Och det är där min läxa i livet låg.Jag märker hur orden stakar sig och jag som kunnat alla repliker baklänges fick helt tomt i huvudet för jag var så fokuserad på att höra vad han sa. Jag är ju en sådan skådespelare att jag lyssnar fram min nästa replik. Jag lär mig inte allt utan till. Allt gick bra förutom ngt ställe men jag kände mig så dålig och även så besviken på att jag inte tänkt på att sett kunde ske. Vet inte om du har tinnitus men när det dyker upp är det lite som att höra allt i en burk. Alla bas ljud är svårare och om personen pratar tystare eller inåt är det svårt med detaljer. Och han läste bara replikerna inte agerade ut dom så då blev allt monoton. Och eftersom det stressade mig blev det bara värre där i burken. Sister man då också som vi i ett rum gjord av sten hjälper det inte till. Efteråt var jag inte glad. Det gick ju bra som sagt men jag hade kunnat göra den så mycket bättre. Repetionen med Malena hade ju på morgonen varit brilliant och då satt allt som en smäck men nu var mitt fokus, och min utsatthet, i att jag inte hörde så bra som jag önskade. Jag kände att jag måste verkligen bli bättre på att förbereda mig på att allt kanske inte går som det ska. Men också acceptansen att tinnitus är en ovän som kan dyka upp när sömnen inte blir som den ska. Då behöver jag vara beredd på det och var tydlig med den. Ni som läser känner ju mig så såklart hittade jag en väg ut ur detta. Det finns ju alltid en livets läxa ( gåva) om du väljer att se den. Jag omfamnade den psykologiska aspekten, min sårbarhet och erfarenheten men också att jag hade haft två jätte bra dagar innan där allt flöt på bra. Varför var jag så ledsen? Jo av det faktum att jag hade tinnitus som dessutom gick som en berg och dalbana beroende på om jag sovit bra eller inte och sovit bra dessa dagar hade jag inte. Men jag bestämde mig för att det var ok. Jag var snäll emot mig själv och klappade mig på axeln. Live and learn. Jag var också ledsen för att jag inte hade stått upp för mig själv. Sagt, "Nej det här går inte, jag blir nervös av otydligheten i orden. Antingen måste du pratar lite tydligare eller jag hämtar min hörsnäcka ( AirPods) för jag agerar efter att lyssna. " Det var en skön insikt som jag kunde ta ansvar över till nästa gång. Jag var ju så upplyft av allt ändå och lycklig över allt vi upplevde under dessa dagar. Det var helt ok att jag också hade EN dålig förmiddag. Och med all denna insikt vände min dag. När vi sedan skulle sitta med en av de bästa casting directors för personlig guidning hade jag massor med frågor om hur det är för skådespelare i min ålder idag där ute i världen. Varför väljs det alltid unga skådespelare för partners till män som är 60.. 70 år? Unga skådisar som ska agera som en kvinna som fött fyra barn. Var hon 12 när hon fick dom? Och i USA så lyfter sig alla kvinnor för att se ut som 25. Vad hände med att spela en karaktär är viktigare än att se ungdomlig ut? Det finns briljanta skådisar som ÄR 25 låt dom få jobbet och låt oss spela kvinnor i vår ålder ( fem år upp eller ner). Frågan var fanns det några jobb? Men jag fick ingen möjlighet att ställa dom frågorna. Hon var tok stressad för någon regissör ringde hela tiden om ngt som hänt och något inte var bra och när hon kom fram till mig så sa hon " Får jag se din sida där du presenterar dig själv som skådespelare? " Jag hade under dagen flyttat på min första profilbild bakåt bland mina bilder för den är inte riktigt jag. Den är från mitt bokförlag och väldigt sminkad och väldig stylad. Som ni vet är det ju inte riktigt jag. Så jag hade lagt fram en naturlig bild där jag är osminkad och sitter på verandan hemma. Jag har ju varit med ett tag... Hon sa att hon vill att den första bilden ska visa vem jag är. Den jag vill att varje casting director ska se och få en bild av vem jag är. Inte vem min agent vill visa. Men hon dissade mina naturliga bilder och det var för mycket plåtter i bakgrunden. "Låt det vara rent som i en studio." Och så sa hon att det måste vara mer proffesionellt. Jag visade den bilden jag inte tyckte om och som var proffisionell och hon tyckte också att den var för mycket. Jag förklarade att jag gärna vill presentera mitt naturliga jag. Den jag är och visa den "lerklump " som regissören sedan kan skapa utifrån. Jag har varit på omslag sedan jag var liten och jobbade som model, ( dom visste ju inte att jag har varit på så många omslag i mitt liv att jag tappat räkningen). Den andra kvinnan som var regissör avbröt mig och sa, " Har du jobbat som model vet du ju hur en professionell bild ska se ut." Min mamma, den största av stjärnor och den ödmjukaste av dem alla. Inom tänkte jag "Ja om du bara visste hur väl jag vet det. Men jag svarade bara lugnt " Jag visst. ". Det var nämligen inte viktig vad dom tyckte. Jag tänkte att jag nu ville nu presentera Malin, så som jag känner att jag är. Ostylad. Utan alla förutfattade meningar som alltid hafts om mig av folk som inte känner mig. Så jag tänker fortsätta att ha mitt naturliga jag på min första bild. För det är den jag vill presentera mig som. Om de är nyfikna kan de bläddra vidare och se mina andra bilder och se mina selftapes. Annars får det vara. Dessutom kände jag att jag var alldeles för gammal och jobbat för länge med fantastiska människor för att någon ska försöka hjälpa mig utan att ställa en enda fråga om vad jag behöver hjälp med. Eller ha tid med mig. Jag hade ju ändå betalat för att få hjälp och hon sprang bort ifrån oss hela tiden för att lösa stora problem. Vilket jag ändå hade förståelse med men se mig. Fråga vad jag vill ha hjälp med istället för att utgå från ngt annat. Hon måste ju ändå sett att jag var t o m äldre än henne. Fanns det ingen nyfikenhet om vad jag ville eller vad jag gjorde där som 58 årig madam? Jag log.... inom mig hörde jag hur jag hade hittat tillbaka till den sida av mig som stod upp för mig. Jag satt sedan vid sidan om när de fortsatte med de andra två skådespelarna som fått hennes tid och fixade på min sida efter den kunskapen jag tyckte de absolut hade rätt på men behöll också det jag själv kände var rätt. Jag ville inte att de skulle se min professionella Malin. Henne hade jag sett nog av. Jag ville visa Malin för det är henne jag utgår ifrån som skådespelare. Jag satt där och också lyssnade på deras kritik, hur de gick på de här unga skådisarna, var av en av dom jag visste var HELT briljant som skådis för hon var i Malenas grupp, så blev jag lite irriterad. Jag har träffat för många människor i vår värld och är gammal nog att veta att det inte spelar någon roll hur " stor " någon är inom ngt yrke så behövs det ändå visas någon form av respekt för de yngres önskan att bara få ett jobb. De vill ju bara ha hjälp att blomma ut i det yrke de ser upp till och vill leva utifrån. Vi har ju alla varit där. Där självkänsla är så viktigt. Ställ i alla fall en fråga om hur de vill presentera sig för att kunna hjälpa dom därifrån. Hon kanske bara var för stressad. Actors in action. Jag hoppades att de yngre skådisarna trots positiv och negativ kritik kunde ta tills sig det som de tyckte var sant och sedan var modiga nog att stå upp för sig själva och bestämma sig för vem DOM SJÄLVA vill presenteras sig som när de väl satte sig ner med sina datorer igen. Hon var en stor respekterad casting director och jag är så tacksam att jag fick stunden trots allt. Jag lärde mig massor. Framförallt att se att den osäkra kvinnan jag var på förmiddagen ägde sitt space igen och den jag bestämde mig för att stå upp för. Mig. Något som alltid hjälpt mig när jag ser människor använda sin status över andra eller när jag känner mig rädd inför andras pondus. " Malin dom bajsar precis som alla andra. " Skratta du men det hjälper. Vår erfarenhet och vår kunskap i våra yrken ska respekteras. Men det är fortfarande så att vår erfarenhet och vår kunskap och våra ageranden gentemot varandra är viktigare. Hur vi är som individer. This to shall pass... Din framgång kan vara din sista framgång. Var rädd om dina ögonblick i mötet med andra. The big casting director upstairs is watching 😉Och vår sista dag tillsammans blev lika magisk som de andra. På eftermiddagen var det då dags för den unga kvinnan som skulle spela samma karaktär som jag. En av alla mina favoriter skådisar under denna vecka. Hon har en scenisk närvaro och skulle tex passa alldeles utmärkt till Puck i Shakespeares Midsommarnattsdröm eller Ronja i Astrid Lingrens Ronja Rövardotter. Den roll jag själv en gång spelat. Hon bad mig läsa emot henne och det gjorde jag gärna. Tinitus hade nu lagt sig att vila i något krypin bakom öronen och eftersom jag älskade hennes agerande sen tidigare såg jag fram emot att läsa emot henne. Rollen hon skulle spela var en kvinna i min ålder, advokat kvinnan Hanna i serien The Split, men hon gjorde om den på ett galant sätt, på hennes eget sätt. Och jag njöt av varje sekund jag såg våran lärare ge henne ledning och hon formades efter det. Det jag längtar efter med teatern fick jag nu trots allt uppleva. Jag kände total lycka. Så nu sitter jag här med Malena och inväntar den sista transferbilen in till Palma. Där ska jag träffa Inger och sedan ska vi bege oss ut till Malenas lägenhet. Där har vi nu planerat en intensiv jobbdag med skrivande och filmande av vad det våra lärare lärt oss. Man måste våga för att vinna och vad vinner man? Jo lyckokänslan av att man vågade. Och det är då man ska viska " Tack. Vad mer är möjligt i mitt liv?! " Men... Jag längtar hem. Jag längtar efter Martin och Nala och mina barn för att tacka dom för att dom stod vid min sida när jag själv inte gjorde det. Fick mig att hoppa ut och våga följa ännu en dröm. Min kärlek till dom och till mig själv är större än någonsin. Och extra tack till Malena, Marija Grauba, Kenneth M Christensen och Toni Pons som gav mig sådant fint stöd på plats. Tänk vad lite mod och tillit kan ställa till med. 😉 Och vad vi än gör i våra yrken är det i mötet med andra vi visar vem vi är och formas som människor. Tänk vad underbart ändå! Det handlar inte om att bara vara äkta på scenen eller i en film utan mest av allt vara äkta som människa. Medmänniska.Kram Malin
