Denna blogg tillhör ©️Malin Berghagen Namaste! ?? Han sa till mig att vi skulle åka på en marknad men vilken visste han inte än. Jag tycker så mycket om att strosa på marknader på söndagarna och skaffa mig lite ost, oliver och sånt till veckan så jag blev förstås väldigt glad. På väg mot Santa Maria marknaden bestämde vi oss för att åka Pollenca istället som ligger högst upp på norra delen av ön så ca 45 minuter upp. Vi hittade en parkering en bit bort men det var en vacker dag så en promenad var bara skönt. Ingen av oss hade ätit så han tyckte vi kunde köpa med oss något och göra en picknick. Vi köpte ost, oliver, tomater, sallad, äpplen och nötter. När vi var klara frågade jag om vi inte skulle köpa med oss en kniv. Men det behövdes inte sa han. Och jag tänkte att han nog hade en fick kniv i bilen för min kille har lite allt möjligt som går att fixa med. Vi tog en annan väg tillbaka genom byn och för att sedan ta oss till havet. Pablo var fast beslutet att ta mig till ett speciellt ställe sa han. När vi kom fram lyfte han ut sin gråa bag ur bilen. Jag tänkte inte så mycket på det mer än att han kanske hade en filt där men när vi kom ner till borden som var utplacerade efter stenstranden visade det sig att min man hade en plan med detta från start. För upp på bordet kom en rödvit rutig duk, en flaska vin och nybakat bröd. Och allt vi köpt på marknaden förstås. Även vin glas hade han tagit med. Jag blev så ställd och glad. Jag älskar ju överraskningar. Vi satt länge och njöt av maten, Han berättade, att alla år som han åkt förbi här, hade han tänkt på att han en dag skulle göra en picknick här. Fast han aldrig funnit något skäl att göra det tills nu med mig. Awwwh dessa män som vet hur dom ska leverera orden som får deras kvinna att känna sig speciell. Efter vi ätit hade solen kommit runt trädkronorna så dukade av och flyttade vi till ett bord i solen. Men han ville fortfarande ha kvar den rutiga duken på bordet till vinet som fortfarande var kvar i glaset. Vi båda tycker om siesta så Pablo la sig på en av bänkarna och jag var alldeles för berusad av livet för att kunna sova. Jag satt i solen och tänkte på de år jag nu haft här. Modet att våga flytta och livet som kom efter det. Allt som har varit roligt och tragiskt. Och nu mötet med Pablo. Vi brukar säga till människor vi möter som söker eller finner kärlek i vår ålder. Så där mitt i livet ni vet. Att inte planera så himla mycket. När vi träffades skojade vi om att det här skulle bara vara i en vecka eller två. En lek för stunden för två människor som inte behöver finna mannen eller kvinnan i sitt liv som ska ge barn, hus och bil livet. Men tiden gick och där vi kraschade i våra olika kulturer och erfarenheter blev inte uppbrotten så allvarliga. Blev vi osams om något så vara det inte så stor grej. Jag skulle ju ändå inte gifta mig med honom. Men våra samtal skapade också en vänskap. Och attraktionen gjorde ju sitt så vi möttes upp igen eller släppte aldrig riktigt taget. Vilket vi båda är tacksamma för idag. Jag har fått en väldigt fin vän i mitt liv. En man att uppleva äventyret med som är nu. Vi har en vacker respekt och kärlek till varandra idag. Och om det är någon jag vill ha vid min sida genom det som nu väntar är det Pablo. Som man ja, men framför allt för att han är en av mina bästa vänner. Jag är rädd om honom av skäl som inte bara har med att jag älskar honom som man. Utan för att han är en sån fin vän att jag inte vill något annat än att han ska må bra. Och jag vet att han är lika mån om mig. Namaste, Malin
