Denna gång på Masesgården hade jag med mig min pappas storsyster Elisabeth " Libban" Berghagen och jag måste säga att det har varit en av mina absolut bästa dagar här. Så mycket fina samtal om livet, familjen och hälsan. Hon som nu är inne på sitt 82 levnadsår är envis som få och tar både trappor och backar trots värk i benen och åldern som motstånd. Stavarna har hon med sig överallt. Hon har en humor som få och är snabb i kommentarerna som värsta musikern. Musikerhumor har jag ju vuxit upp med och hon klarar den galant. Och hon var så imponerad av maten på Masesgården . Jag har också låtit henne få hälsa på alla mina härliga kollegor här på Masesgården som lite blivit en del av min familj. Jag var här på Masesgården före dem alla redan 1990 och har sett dem komma och gå. Anna Lena är den gästerna möter både i receptionen, på vattengympan, i föreläsningsalen och i trädgården. Hon är så gott som överallt här på gården och den som jag mest pratar hälsa med. Hon är verkligen en expert på ALLT. Hon rör på sig dagligen, 3 dagars fastar regelbundet och äter INGET som har konstigheter i sig. Alltså det som på något sätt är onaturligt. Men så är hon också hälsan själv och strålar som en sol. Hon tar sitt ansvar över sin hälsa på fullaste allvar. Daniel i köket är en fantastisk kock och höjt nivån på den vegetariska maten till Himalayas höjder. Han är super trevlig och alltid rolig att prata med. Han är gluten intolerant så det är alltid spännande att höra hans knep och knåp i köket. Vår vaktmästare är inte bara den med bredaste dalmål här på gården utan den som kanske är längst ifrån ren vegetarisk mat eftersom han är en biten jägare, stor hundvän och extremt kunnig snickare. En av mina favoriter att sitta och prata med i personalrummet. Pelle är vårt nyaste tillskott här på gården och en hjälte på att fixa när jag har blandat ihop tider, glömt nycklar eller har med mig släkten. Finns det något han inte gjort i livet tro? Fina Maria lämnar oss snart för nya äventyr. ♥️Det finns ju några fler härliga kollegor och när vi var klara med dom allihop sa Libban " De är ju som din externa familj. Och så är det nog. Att komma hit är som att komma hem. Förutom att maten är av högsta kvalitet och aktiviteterna roliga så älskar jag mitt jobb så pass mycket här på gården att när jag hade sista passet igår eftermiddag gick jag in på rummet och grät. För jag var så berörd av alla fina deltagare, deras arbeten med sig själva och de kommer mig alla så nära på så kort tid de dagar vi är här tillsammans. Det blir mycket skratt också förlösande tårar. Jag är så innerligt tacksam för mitt jobb här. Av många anledningar. Jag längtar nu till frukost men först ska jag gå i min pyjamas in i personalrummet och ta mig en liten kopp kaffe. Det är sådana där synder jag får unna mig här när jag inte är gäst utan personal. Och det ska bli såååå mysigt! För det är lite speciellt att vara på Masesgården under höstrusk och vinterskryd. Det är som att kliva in i en saga av Selma Lagerlöf med den gamla vackra gårdens byggnader, mörkret som fortfarande håller i natten så här kl 06.00 på morgonen och lamporna som lyser i fönstren. Det är inte långt kvar tills Anna Lena och vaktmästarna kommer göra julfint och tänk då får jag komma tillbaka igen. Denna gång med Camilla från Tofta. December på gården är den bästa julfeelingen man kan få och jag längtar redan. Så nu är det gjort men här kommer en liten anekdot från våra dagar tillsammans. Igår kväll så spelade en trio som alltid sista kvällen. De spelar blandad musik och jag har sett dom förut så jag lämnade min älskade faster i trygga händer bland de andra gästerna och satte mig på rummet och jobbade. Hon hade ju varit med på kursen och många var redan bekanta med hennes snabba repliker. På morgonen idag fick jag höra att min 82 åriga faster gjort succe! Skratten hade ekat i den vackra matsalen. Och tydligen så hade musikanterna spelat Stockholm i mitt hjärta men med en annan text och då sa en av dom ” Ja vi såg att Malin är här någonstans.” Då säger min faster ” Ja det kanske går lika bra med hans syster.” De andra skrattade men spelmannen visste inte riktigt om hon lurades eller verkligen var systern så han såg lite fundersam ut. Då skojade min faster och sa ” Du kan få ta på mig men det kostar.” Hela matsalen skrattade högt och applåderade. Och så är hon vår älskade Elisabeth Berghagen. Snabb i replikerna och full av bus. Jag hoppas innerligt jag blir som henne när jag blir 82. Jag sa att hon borde kanske alltid följa med mig som min side kick för hon gör ju tydligen succé. ” Det har du inte råd med” sa hon och skrattade. När vi idag packade in i bilen tog hon stavarna och gick bort över hela gården för att lämna tillbaka dom där hon hämtade dom. Hon kunde åkt bil dit för vi skulle ändå åkt förbi men nej då. ” Jag går så får jag igång benen. Sen ska vi sitta länge.” Och så pinnande hon iväg. Och jag tänkte, vilken gåva det är att ha en faster som hon. ♥️ Vilken förebild på många sätt!Berätta gärna för mig om din moster och faster om de påverkat dig på något sätt. Kram Malin
