Decembers gäst hos Malin. Jennifer GranathDet finns en kvinna som jag beundrar. Hon heter Jennifer och hon är mig lite extra kär. Förutom för att hon är min systerdotter så är hon som en blandning av Mary Poppins, Lorelai i Gillmor girls och Vianne i Lasse Hallströms film Chocolat. Hon är en modig funderare men också en finnare och full av integritet. Och hon är den som jag känner mig mest lik. Hon är mina drömmars längtan och om jag fick leva mitt liv igen skulle jag nog leva lite mer som hon. I december kommer ni att få träffa henne här på bloggen för jag behöver sorgbearbeta lite som ni säkert förstår. Så det ska bli alldeles extra underbart för mig att läsa min blogg denna månad. Som att få bäddas in i äventyr a la Je m’appell Jennifer. Precis vad jag behöver. Det finns mycket att njuta av med fina Jennifer. Varsågoda och välkomna till en decembergryta full med massor av olika smaker. Låt henne inspirera dig som hon inspirerat mig. Nyfiken på Jennifer så hittar du henne på @jenniferkitchenstories Kram och kärlek! Malin Ordet är ditt Jennifer: Vissa kärlekar behöver man aldrig ifrågasätta eller ställa till svars. Jag har en stor sådan till min moster Malin. Som sedan många år tillbaka går under det finaste namnet Auntie. Just nu är ni mitt i hennes blogg tillsammans med mig. Jag heter Jennifer och är hennes något vimsiga systerdotter. Tillika en fast besluten gammelmormorenvis tant som kan bara jag vill och ibland vill jag.Jag är hon som älskar att småpratets alla former om det som uppfattas i mitt, som kan baka och laga gott och fint men som bara vill göra det till nära och kära nu för tiden och inte till någon som betalar för det.Mitt bland vinglas, flaskor och dofter av kvällens vinupplevelse plingar telefonen till. Min Auntie.Det finns två saker som är av vikt när hon smsar, japp vi smsar, klassiskt hederligt. Den första är… läs på en gång. Den andra är svara lika snabbt. Hennes änglalika vingslag och kärleksfullt livliga tankar, idéer som samtidigt är extremt jordade i det vi fått med oss från att vara vi i vår familj tål inte att vänta på svar. Hon är en för spontant härlig men samtidigt konstruktiv som få och för att kunna följa sina egna fotspår behöver hon få respons. Kanske vill hon bara dricka te vid mormors utsikt över Ljusnan , kanske vill hon… när jag växte upp fick jag små lappar och kloka ord när hon såg min vilsenhet. Idag ligger, lappar, klokskap nedbäddade i kärleksfull glömska och damm tillsammans med ungdomens kärleksbrev. Det fina i att få varit påtänkt och ung innan smsfunktionen och framtidenSå, Auntie skrev,-vill du gästblogga på min blogg i december? Inom en sekund hade jag svarat ja. Jag har absolut inte tid. Jag borde absolut säga nej sett till det jag i detta nu tänker prioritera bort…eller? Dammråttorna kommer ligga kvar och möjligtvis utvecklas till pudelvalpar. Skulle nog ändå inte fått upp något juligt i det lilla huset eftersom jag ska få åka till England och hälsa på Ellie, min dotter och hennes två små tjejer som hon har med sin brittiske man… Önskan när hon, Ellie hade när hon något (läs minst 10år) yngre än nu var att hennes framtida man antingen skulle ha gått på Hogwarts school of witchcraft and wizardry eller vara en del av den brittiska tronföljden. Det blev hursomhelst en britt, en gentleman som blivit en självklar del av vår lilla familj. Nu är det nog mer jag och vovven Smilla som fått bli en del av hennes/deras familj och vardag. Att få vara det, en självklar del i deras är nog det allra allra finaste jag fått.Svaret ja till min Auntie outtalat självklart innan det är nedskrivet. För några år sedan.. jag vet, när man säger för några år sedan och börjar räkna så landar man som oftast på en så där 10 år sedan. Så för ca 10 år sedan hade jag precis öppnat ett Trädgårdscafé på Stenegård i Järvsö. Okynnesköpt en äverbliven hundvalp från en by utanför Järvsö och samt köpt en splitterny bil. Caféet blev en succé som packades ner 4 år senare för att något annat hägrade, vovven fick namnet Smilla och hon är fortfarande en valp fylld av god kärlek, bilen har kostat mig en förmögenhet och som oftast varit stillastående då den envisats med att gå sönder på allra dyraste vis. Idag är den utbytt mot en tantigt bra liten vit skåpbil som lätt rymmer en vintunna om man vill köpa en samtidigt med en sovplats och nattduksbord som kan klämmas in.Då, för sisådär 10 år sedan så bestämde jag mig för att aldrig säga nej när min Auntie frågar mig om något. Vad det än var så skulle jag säga ja! Jag har aldrig berättat det för henne och jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för det och det är absolut inte det viktiga. Jag älskar helt anspråkslöst att alltid säga ja till henne utan att behöva fundera, värderar eller älta för och nackdelar mot varandra och en kopp te är alltid gott. (Rotar runt bland bilder för att minnas, det som en gång var fotoalbum med omslag av papper är nu en osynligt tummad genomsökt app. Juni 2017, åker till Mallorca för att vara hänga med Bodhi, Malins vackra vovve, en vecka. På den tiden flög jag fortfarande och den sommaren hade jag på ett vis ingen fast plats i livet, det lilla huset var uthyrt och det tillfälliga livet i Leksand var klart. Att alltid säga ja föll på sin plats)Jag är som rätt många andra född på 70-talet. Saken är däremot den att i vår familj på mammas sida så är jag alldeles ensam om det. Jag har mina mostrar och deras kusiner till vänster om mig på 60-talet och mina syskon och kusiner till höger om mig på 80-talet… sorry, 90-talet ska så klart också räknas dit. 90-talet då både jag och mina mostrar fick barn, jag fick mitt enda, Auntie fick 2 av sina och moster Stina fick sitt ena. Nu på 2020-talet har jag fått två små barnbarn, Mila och Elise. Två tjejer som mormor aldrig fick träffa. Ja, i min värld heter de så. Auntie och moster Stina. Mina mostrar, barndomens största idoler medan Auntie sneglade på Noice. Hade jag haft kilometervis med tomt ritpapper tillgängligt så hade jag kunnat skriva hyllmeter av kärleksfull hyllning och lycka i att få till en början tulta efter i deras fotspår.Samtidigt så är det lite klurigt det där med generationer när man är liten och vara precis några år yngre än att få vara med på allt och sedan några år äldre än nästa gäng i klanen Svensson. Idag, nu.. några år senare… som då måste vara minst 10 år sedan så har det hela planat ut från alla håll och kanter.En tant på 48år och mormor. Med ett rött litet hus utanför Järvsö. Numera har jag bara en vovve, väldigt länge var de 2. Jag lever mitt liv enligt min egna..Mary Poppins filosofi eller är den redan uppfunnen… ja men så klart… av Mary Poppins…Jag har 3 mjöligare verksamheter i min slitna och numera dragkedjslösa Kånken (kan man köpa en ny eller förstör det magin som den gamla skapat..)Lill-Babs Caffär som jag gjorde tillsammans med mormor, Trädgårdscaféet på Stenegård och nu senaste Brödbutiken Järvsö. Så när någon frågar vad jag gör och är så var det spontana svaret nog tills för ett år sedan att jag var en fd brödbutiksägarinnan. För det är lite så… har jag lärt mig av en mycket framgångsrik men något fd storhet i Järvsö och nu viskar jag.. du är bara någon så länge du gör något…Idag svarar jag när någon frågar vad jag gör och syftar på jobb så svarar jag -så lite som möjligt så att jag istället kan vara med om så mycket som möjligt.Jag behöver inte längre vara någon. Det där skrämmer mig lite litegrann ibland, att jag inte har behov av att vara någon så som han beskrev det, jag som har som mycket att förverkliga. Det fina är att jag landat i… ja vad då? Jag kan göra för min skull, att förverkliga mina drömmar i det där lilla för mig och göra det jag kan och vill.Jag kan faktiskt ibland lite avundsjukt men samtidigt drömmande titta på andras vidlyftiga drömstarter och tänka, men jag då, vad ska jag göra för att vara någon. Och så landar jag mjukt, jag gör det jag vill inte för att vara utan för att jag kan och vill. Vi är olika helt enkelt och vi förändras med tiden. Jag har varit dödligt flygrädd men lärt mig att flyga för att sen sluta eftersom jag tror på att åka tåg sen jag fick mitt första barnbarn. Jag har bilat längs många vägar i Europa och skulle för allt smör i från Frankrike aldrig lämna Europa för att åka utomsocknes. En sann Europé uti fingerspetsarna. Mary Poppins teorin.I alla de saker som handlar om jobb och i mångt och mycket annat…Att finnas och vara där man är så länge man behövs. Att inte stanna kvar även fast det blir bekvämt mysigt och hemtamt… då går man för att behövas i något annat.Japp, jag lever såklart själv. Men samtidigt så är jag inte ensam och det är ändå fint att vara i mitt, prata högt för mig själv och skylla på att vovven lyssnar. Äga ansvaret för sitt… dock inte inte lika vackert alla dag. Strunta i saker, ta sig tid till andra saker, och stanna upp i saker utan att ta hänsyn till någon som går kärleksfullt nära dig.För några andra år sedan bestämde jag mig för att jag skulle vilja ha fått hjälp med disken. Den som blir stående i diskhon hemma i det röda lilla huset när jag tycker att annat är mer intressant än att titta in i den blekgröna kökmosaiken ovanför diskbänken där mina alldeles för små vinglas står, ja iaf om man ska dofta på och provsmaka vin. Men ibland så vill man också bara njuta och då är det så fint med små vinglas från 20-talet.Jo, jag skrev i alla fall lite som en kontaktannons och sökte en butler, hushållerska, husalf (oja, i den här familjen tror och lever vi nära Harry Potters magiska värld i allt och inget…på riktigt) och skulle någon fråga mig så skulle jag nog beskriva mig som Mrs Wisley med en horrokrux från Bellatrix Lestrange… (ni som vet ni vet och det delar vi) Jag gav däremot den där kontaktannonsen aldrig någon riktigt chans även om det var allvarligt menad. Tänkte att någon kunde flytta in på en del av övervåningen och sedan ses nere vid köksbordet, ha ett eget liv och sedan göra sånt som jag inte fick till men samtidigt vara i sitt… men vem vet, kanske har någon flyttat in, ibland tycker jag mig höra någon där uppe och skyller då gärna på/tänker att någon flyttat in utan att ha berättat det men samtidigt inte hunnit diska än.Så vad ska vi gör i december tillsammans på Aunties blogg?Vi ska ta tåget, via Paris, Normandie och nattfärjan över Engelska kanalen till familjen och julen. Vi ska träna på att prova vin för att jag vill så envist ta min sommelierutbildningsdröm i mål till sommaren. Inledde den egentligen för två år sedan men enormt högsäsong i ett vinter och skidigt Järvsö åt upp all tid. Så här står jag nu beslutsam i att göra det klart för jag har andra och fler drömmar att uppfylla efter det.Ska vi kanske prata om klimakteriet, det där obegripliga som man inte förstår förrän det nästan är försent, eller är det något jag kanske borde prata med min Auntie om lite senare? Men kanske några ord om det vackra och lyxen i att vara en tant oavsett ålder.Kanske ska vi plocka fram några av gammelmormors recept och baka lite Glödhôppor och sånt som vi tycker omKanske min kärlek till att… ja vad då, jo uppfylla och verklighetstesta mina drömmar. Stora och små. Att vara en pragmatisk men kärleksfull med en massa av idéer som ingen säger nej till när de dyker upp eftersom den enda som oftast sitter och pratar med mig vid köksbordet som oftast är en 10årig valp som lätt mutas med en korv eller gurkbit. Så det finns sällan någon som kan lägga smolk… säger man smolk… i mina drömmar.Att vara modig som en rädd liten mus och att jag pratar med min mormor om kvällarna när hennes minne kommer och hälsar på och smygröker. Tänk att känna den där barndomsdoften av parfym och cigarett kan susa förbi i förnimmelsen av en sekund. Vart kommer den ifrån och varför just när jag ska somna. Nu när min Auntie står mitt i att ha förlorat sin Pappa, Berghagen, den långa snälla mannen som man kunde springa ihop med på stan och äta lunch med så finns det i mitt bara en låt som nynnas från honom och som speglar alltihop med kärlek. Lisa, som Berghagen skrev till sin lilla Malin och som än idag tröstar mina tankar från det jag var liten till nu och alltid när mitt vill fladdra iväg.”…Lisa, en bil med soltak det är en trasig bil…varför är gräset så grönt himlen så blå pappa svara mig…hon kom klockan 6 med hallonsaft och kex det är Lisa”Kram från hon det den där fd brödbutiksägarinnan som säger ja, ja tack!
