Foto:: Sussi Norberg Hej fina själ! I min värld är allas själar fina medan människan kan det vara lite si och så. Och eftersom vi inte känner varandra så får vi kanske göra som vi gör i yogan, hälsa på varandras själar. Det är ju det som NAMASTE betyder. " Låt min själ omfamna din." Så, Namaste! Det har varit intensiva dagar i Järvsö för att vara på plats när hantverkare kommer så att få komma hem till stockholm ger mig en stund av vila från byggdamm och beslut. I Järvsö är det fortfarande minusgrader långt under noll medan Stockholm ger en känsla av vår i luften. I all fall snart. Jag älskar mitt Stockholm och det är alltid extra speciellt med doften av dina barndomsminnens stad. Stockhom är min barndomsstad. Jag har funderat lite den senaste tiden på vilka mina första minnen är. De som jag kommer ihåg självmant utan att det är just pappersbilder som ger upphov till minnena. Nej snarare inre bilder och känslor, dofter och smaker. Jag upplever att de starkaste första minnena jag har är när vi flyttar till det så kallade Sibirien i norra stockholm. Vi hade under några år bott i Norge men minnena är inte alls klara därifrån. Nej det är i och runt lägenheten på Birgerjarlsgatan som minnena kommer klart. Smaken av mammas fläskkotlettgryta med grädde och paprikasås. Värmen från ugnen som mamma lämnade öppen när det var för kallt i lägenheten. Strukturen under mina fungerar efter att min hand lagt ner locket på piano i mammas sovrum. Badrummet med badkaret där jag och Kristin åkte rutschkanan ner i vattnet och det stänkte överallt. Snöret i min hand som jag skulle dra i för att se vad som fanns på andra sidan, jo min första cykel som jag fick när jag fyllde 5 år. Den långa stentrappan upp från porten och till hissen. Min första teaterskola, min första söndagsskola och mina första är på lekis. Det stora kastanjeträdet vid min skola Johannes där bladen blev hala på hösten när de föll till marken och ruttnade. Min första hemliga förälskelse i ettan i killen som gick i årskurs 2 och hette R…. Känslan av smärta när mamma borstade igenom mitt toviga hår och jag skrek för det gjorde så ont. Och doften av balsam när hon försökte med dess hjälp sära på hårstråna med en kam. Lillasyster Kristins hår som såg ut som guld. Den gulligaste lillasystern i världen. Men också den första upplevelsen och känslan av trauma och djup sorg av att en människan kan dö, när de namn på de som omkommit i en flygolycka rullades upp på tv:n och min lärarinnas man var en av dom. Bilden av Dan Andersson som satt på väggen hemma men jag kunde inte bestämma mig om han var arg eller ledsen. Halva ansiktet visade liksom en sak och andra halvan ngt annat. Han var märklig men mamma sa att han skrev vackert. 50 år senare sitter den på min vägg i huset på landet. Jag vet fortfarande inte om farbror Dan är ledsen eller arg men som vuxen har jag lärt mig om hans vemod och sjungit hans visor. I Sibirien klättrade jag på bakgårdarna under somrarna när lillasyster var över hos pappa Kjell i Norge. Jag låtsades att jag var prinsessan som ägde alla bakgårdarna och jag fick INTE nudda mark. Doften av asfalt och hur jag kunde trycka ner tårna och skapa små avtryck. Hur den svarta plåten på vissa ställen var alldeles het så jag nästan brände mig men som värmde mig när jag frös. Och hur jag älskade paradiset som var en trädgård mellan Birger Jarlsgatan och Valhallavägen. Dit klättrade jag ofta. Det var också på söndagsskolan mina första minnen av tro finns. Hur församlingssalen i Stefanskyrkan hade vackra stora fönster och det var bilder på en man som hette Jesus överallt. Hur jag kände mig trygg där. Och mina första tankar med reflektion, som tex hur det kom sig att när jag tänkte på någon så kunde just den personen dyka upp i nästa ögonblick. Hur var det ens möjligt?Hur visste Gud att jag tänkte på hen och var det Gud som flyttade den personen till mig då för att jag tänkte på dom? När min väninna berättar att hon har försökt att komma i kontakt med känslan av att var sig själv som barn försöker jag göra detsamma. Men jag ser bara allt omkring mig som jag berättat om ovan. Jag ser det utifrån mina barnaögon. Inte känslan av att vara i min kropp när jag gör det. Jag kan känna doften av både mamma och Kristin men jag har svårt att förnimma min egen doft, mitt hår emot mitt ansikte eller känslan av att vara Malin 5...6...7... år gammal. I köket på Birgerjarlsgatan. Jag känner att jag skulle må bra när jag får se och känna henne. Den jag var då. En dag ska jag återvända till kvarteren runt Sibirien, Roslagstull, Stockholm. Kanske kommer jag henne ännu närmare där. Det sägs enligt psykologin att hjärnan hittar på och lägger till i dina minnen utifrån det du sett på bilder eller hört. Många bilder på mig som barn, innan skolan, visar en glad tjej som tycker om att vara Malin .Jag tror att vi alla skulle kanske må bra av att hitta hem till det barn vi var innan alla dessa människor som vi inte kände började påverka oss. Då vi förstod att allt som var vi tyckte om med oss inte alltid var ok för andra. Framför allt innan vi började skolan. Där blev allt svårare att få vara sig själv. Kan du känna igen det? Att det var där vi började känna oss annorlunda och förstod att vi måste vara på ett speciellt sätt för att få vara med att leka. Det var där andra vuxna som vi inte kände talade om för oss vad som var rätt eller fel. Tänk att kliva över den tiden bakåt och tillbaka till våra första lyckliga minnen. Jag har alltid fått höra att jag var tyst och fick kliva tillbaka för min så mycket busigare levnadsglada lillasyster. Men på alla bilder med mig och syrran från när jag är mellan 5-7 år är hon mer den söta lilla som tittar och ser upp till teaterapan till storasyster. Jag gör grimaser. Hon är bedårande gullig. Vem var jag egentligen? Jag försöker ”nå upp” till spegeln för att se om jag kan ”se” henne. Men den inre bilden är blank. Jag ser mig själv bara pga bilder som jag vet finns men jag känner inte hur det var att vara jag så. Jag känner värmen från min mammas kram när jag sitter i hennes knä. DÄR hittar jag henne. Känner henne. Och när jag får vara kreativ, spela teater, sjunga där är jag så extremt lycklig. Men varför? Det sägs att läkning kommer när vi låter den lilla vi en gång var får känna sig trygg i vår famn igen. Hitta hem på så sätt att vi slutar vara någon annan än den vi egentligen är så hon känner sig trygg. Hon vill ju bara vara med originalet inte någon som försöker vara någon annan för att passa in. Hur är det för dig ? Vad är dina första egna minnen? Som inte är bilder eller som någon annan har berättat för dig? Oftast minns vi dåliga minnen bättre än goda. De har mer etsats in. Men om vi ger oss tid så kommer dom. De vackra minnena också. Så om du bara skulle fokusera på de braiga minnena vilka såg du då? Vilka känner du då? Vem var du? Vem var vi alla innan vi började föreställa oss för världen omkring oss? Vem KÄNNER vi att vi var utan det som applicerats på oss senare? Jag till vänster, Kristin iimitten och våra kusiner Boel och Christian. Vi ser teaterapan i mig och programledaren i Kristin. Min lilla börjar sakta med säkert hitta hem i min famn igen. Bli ett med mig. Steg för steg... Jag känner redan hennes skratt. Hennes glädje. Kram Malin
