Pappa, jag och Lars Forsell. Undrar så vad vi pratade om och vad jag fick lyssna till. Från Allas.se . Foto: Torbjörn Andersson/EXP/TT. April 2024Klockan är 04.30 och jag kan absolut inte sova. Jag har redan varit vaken en timme och nu börjar gryningsljuset smyga sig över den tidigare så mörka himlen. Den där stunden på morgonen som både du och jag älskar lika mycket som skymningen. Jag gick ut en stund och ställde mig på verandan. Därifrån ser jag Järvsö klack, det berg som du sjunger om i låten ” Hålligång i skogen”. På åkrarna strax nedanför gick då Kronhjortar och betade i det april kalla gräset. Allt var så vackert vart jag än tittade och inte förstörde det stämningen direkt med att pärlugglan hördes lite längre bort i skogen. Det är oftast nu jag tar en bild och skickar till dig eller några rader på ett sms. När jag upplever saker, stunder eller platser jag vill dela med dig. Fortfarande går det på automatik och sanningen förklarar att du inte längre finns att skicka något till. Jag vet inte hur många gånger sedan du gick bort och jag tex tagit mina promenader genom skogen, som jag har velat ringa dig på FaceTime för att dela med mig av min upplevelse med dig. Framför allt när pandemin kom och du inte kunde gå ut och även efter det var du mer försiktig än någonsin pga ditt hjärta. Så vi hade en outtalad deal, vart jag än var i världen så ringde jag dig eller skickade en bild när livet visade sig så där extra vackert. Du gjorde detsamma med mig. Du vet som när upplevelsen av livet i dess klaraste smaker och färger behövde på något sätt verbaliseras eller delas med av. Vi hade alltid gjort det och nu blev det viktigare än någonsin. Redan när du skrev Lisa till mig satte du tonen av betraktelser i mig. Kanske var det där och då du sådde fröet av skrivarkonstens berättelser. Jag tror pappa att anledningen till att jag en gång i tiden började blogga var pga av våra samtal där vi delade med oss av upplevelser eller tankar. Du hjälpte mig, eller genom våra samtal genom livet att upptäcka och forma det där i blicken som ser allt i detaljer, betraktelsen av skönheten runt omkring oss. Att inte missa den. Att inte låta något gå oss förbi. Jag minns så väl våra samtal om brev som vi hade någon gång på 2000 talet och att det mer och mer gick ut ur tiden att skriva just brev. Mejl kom nu med storm steg in i människans liv. Dessa samtal hade vi under den tiden i ditt liv som du bodde på Sibyllegatan i Stockholm. En klassisk östermalmslägenhet som jag verkligen älskade med högt i tak och vackra fönster. När jag kom in i hallen gick jag rakt in i vardagsrummet och där i fil genom matsalen vidare in i kontoret såg jag dig sitta vid det brunröda skrivbordet. Du lyfte blicken och bad mig slå mig ner i den blåa fåtöljen bredvid. Oftast ville du läsa något som du precis skrivit. En dikt eller en text till en sång. Du tyckte om att dela orden med oss andra som var dig nära. Trots dina framgångar fanns det ett behov bekräftelse. En lillebror som ville bli sedd av resten av familjen och framför allt sin pappa Nils. Ofta gick du igenom en och en av oss där vi alla stod för olika sätt att se på saker och ting tills du kände dig trygg med orden och den melodin som de så vackert föll in i. Framför allt poesin. Vi alla fick känna oss speciellt utvalda men vi alla visste att vi var fler som fick äran att höra den senaste skapelsen. Och jag upplever nog att det är svårt att vara en konstnär för å ena sidan vill vi ha en åsikt och en tanke om det vi håller på att skapa. Är vi på rätt väg? Å andra sidan kan allt förkastas om orden är för hårda och ingen förståelse ges. Tidigt lärde jag mig den gyllene vägen. Uppvuxen med artister och konstnärer och deras så känsliga väsen var det viktigt att inte ta död på den kreativa energin för den som skapade med oförstående kommentarer. Bara den som skapar vet egentligen vad de är ute efter och på något sätt blir då arbetet väldigt ensamt. Det bör finnas en tillit till det egna verket utan andras åsikt. Skapelsen, verket är ditt allena ( som du skulle säga ) men ändå ville du läsa högt för var och en av oss och det var också ett sätt för dig att forma texten. Lyssna till den och känna in om något skulle ändras. Den där dagen då vi pratade om brev var du lite upprörd över att det skrivna ordet började falla ifrån vår vardag av kommunikation och berättelser med varandra. Att något skulle försvinna. Du hade tidigare på morgonen pratat som så många gånger förr med din syster Eva. Hon var ditt bollplank och den du litade på mest för hon och din storasyster Libban hade också känt dig längst. Du pratade regelbundet med dem båda och faster Eva hade du också kärleken till konsten och ni fann en ömsesidig förståelse där som den bildkonstnär hon var.Jag minns att vi pratade om mitt stora intresse för släktforskning och att breven som jag funnit från mina släktingar som emigrerat till Amerika på 1850 talet fanns kvar. Och om inte dom hade funnits hade deras liv bara varit staplar av namn och datum på ett släktträd. Nu gav det mig berättelser om livet i den nya världen Amerika. Deras känslor, deras sorger och deras lycka där och allt som var så nytt. Och livet här i byn Vålsjö Järvsö för dom som var kvar. Dessa brev är en skatt och vi var båda oroliga att det skrivna ordet i form av en människas personliga handstil skulle snart bara vara ett minne blott och idag många år senare vet vi att det blev så. Vem skriver ens brev eller vykort idag förutom den äldre generationen? Vart tar berättelserna vägen om en människas liv och öde nu när vi bara kommunicerar med varandra genom sms eller samtal som sedan raderas? Visst sociala medier berättar om våra liv men ingen av oss vet vad som är sant eller inte. Vi kan själva välja vad vi visar eller inte. Och de finns i vårt nu i några sekunder av scrollande och är sedan borta i mängden av information. Du och jag och orden… När jag gick i högstadiet bestämde jag mig för att jag en dag ska bli författare och du stöttade mig till 100 %. Du var den som födde viljan att alltid skicka en hälsing till dig, mina fastrar Eva och Libban och till farmor och farfar när de levde i form av vykort från platser jag besökte. Du gav mig min första Parker penna en jul när jag var i tjugoårsåldern och min första skrivmaskin. Och vid vår sista jul fick du en ny anteckningsbok av mig och en ny penna. En penna som du påminde mig om gång på gång att den var så bra att skriva med. När du somnat in fick jag anteckningsboken av din fru som minne. Den ligger i min skrivbordslåda. Jag tittar i den ibland när jag saknar dig så där lite extra. Du hade en fin handstil pappa. Oftast var orden i stora bokstäver genomgående i texterna men i anteckningsboken märker jag en skakigare penna än den så handfasta stora handen. Poesin är fortfarande vacker och brilliant men bokstäverna visar en hand som åldrats. Och den där lilla streckgubben med gitarr som du alltid målade följde med mig på vart kylskåp jag än ägde genom mina hem i livet finns även här igen i den lilla boken. Nu ser jag genom fönstret att det har svept in en dimma över bergen och varsamt bäddar in trädkronorna i ett vackert dis. Morgonsolen har börjat snudda vid barrträdens toppar och smyger sig ner ju högre solen reser sig på himlen. I solens mötet med dimma och skogen ser allt ut som en vy i en film där vi ännu inte vet om det är en naturfilm eller en thriller vi tittar på. Extremt vackert eller ödesmättat.. vem vet. Det jag vet är att om du fortfarande varit här i vår värld så hade jag skickat dig en film nu på sms för att dela allt det vackra härifrån landet till dig där i stan. Gång på gång sa du, ” Du lever min dröm Malin”. Och kanske var det därför jag ofta ville dela allt jag upplevde med dig som du pratade om att du ville göra men aldrig kom iväg till på senare år. När ditt hjärta började krångla och den första klaffen byttes ut var oron över att vara för långt ifrån sjukhus alldeles för stor. Som den pappa jag kände som barn var det jobbigt att se den levnadsglada människan du var som reste upp och ner i vårt avlånga land eller till ert semesterparadis i Florida till att fastna till högst promenader runt norrmalm och Östermalm. Promenader som jag tidigare såg på med glädje för jag visste alltid att jag eller någon jag kände skulle springa in i dig. Det spelade ingen roll om du bodde på Sibyllegatan, Brantigsgatan vid gärdet eller senare vid Jarlaplan så älskade du att ta dina långa ben på en vända runt dina favoritkvarter. Du var som ett blueprint av de historier du berättat för mig om dig och Cornelis sittande i gamla stan språkandes om musik, poesi och kärlek. En flaska vin och samtal om glädje ämnen tillsammans som konstens betydelse. Dina vänner kände till den Larsan väl och även dom såg lite med sorg på den man som lite stannade av under pandemins stränga regler. Jag saknar dig min pappa. Jag saknar hjälten du var för mig, min kung som jag kallade dig och mitt bollplank genom livets alla faser. Och när du levde och genom min barndom saknade jag dig och att jag inte fick träffa dig mer. Nu när du inte längre finns inser jag hur mycket jag fick av din tid, kärlek och dina ord. 4 december 2024. Snön lyser vit runt den vackra dalagården i Leksand. Andventssljustakarna lyser i alla fönster och jag ser ut genom mitt fönster. Morgonljuset är som en dröm i toner av rosa och ljusblått. Den kalla luften gör att iskristallerna klirrar i skenet från lyktorna i varje hörn av de timrade stugorna. Ser du pappa? Där du är nu.. ser du? Det sägs att de döda aldrig lämnar oss. För de bor för alltid i våra hjärtan som minnen, om vi väljer att känna dom. Jag känner dig varje dag i allt jag gör, i allt jag ser och allt är. Du är fortfarande min ledstjärna genom livets frågor och får mig att vilja vara den bästa av människor. Tack pappa! Du sa att jag lever ditt liv, det liv du ville leva. Jag fortsätter med det ett tag till pappa. Kram Malinskij Jag, pappa och Maria.Se hur stolt han är över oss båda vilket han ofta sa. Fotograf bästa Karin Törnblom.
