Jag stod ute på den stora åkern bakom huset vi köpt 2023. Jag var nervös. Inom bara några timmar skulle jag ta bilen till Bollnäs och inför hundratals människor sjunga Teddybjörnen Fredriksson live. Under sommaren hade jag och Teddy rest med Diggiloo under varje konsert men i form av en inspelad video. Nu bad de mig komma och sjunga live både i Bollnäs och i Stockholm. Showen i Stockholm skulle dessutom spelas in för tv4. Var jag fullkomligt galen som sa jag till detta? De kunde ju fortsatt att spela filmen bara. Varför utsätta sig för denna press som även skulle vara enormt känslosam också. Det har ju inte gått ett år sedan pappa somnade in. Förutom att stå på scenen framför alla dessa människo skulle jag sjunga live och hedra mina älskade pappa. Jag var galen! Men jag ville göra det i var enda cell i min kropp. För om det var någonstans jag kände mig hemma var det på scenen. Jag har ju varit där sedan jag var bara några veckor gammal. Medan jag stod där på åkern och sjöng för att värma upp rösten händer ngt väldigt märkligt. Men innan jag kommer dit måste jag berätta ngt annat först. 2020 var jag i Leksand på jobb och en vän anordnade en lite ceremoni vid siljans strand. Den handlade om att släppa taget och mitt fokus vara mamma. Två år hade gått sedan hon somnade in och jag var redo att låta henne gå även emotionellt. När vi var klara satte jag mig på en bänk och då ser jag en larv som rör sig väldigt envist emot mig. Jag betraktar den länge och det är väldigt tydligt att den är på väg emot mig. Min vän Camilla sätter sig bredvid mig och vi betraktar den tillsammans. Väl framme vid mig vänder den och går upp på min stövel. Vi googlar och får reda på att larven ska bli en fjäril som heter Sorgmantel. Jag blir helt ställd men ler åt händelsen och hälsningen från mamma. From nu dyker denna fjäril upp på flera ställen i våra liv. När min syster Monica behöver stöd flyger den runt henne. När min syster dotter Jennifer får besök av Mammas fans från Göteborg flyger den runt dom alla. När jag visade gården för min väninna Pia 2023, så var vi inne i det lilla stallet på gården. Då frågade hon, ” Har du sett några tecken från din mamma?” och just som jag ska berätta om sorgmanteln vänder jag blicken mot fönstret så sitter den där. Och nu när jag stod där på åkern lite ledsen för att ingen jag känner kunde följa med mig som stöd till Bollnäs då kommer den flygande i en stor cirkel runt mig. Jag blir så berörd att jag säger högt ” mamma!”. Då tvär vänder den och flyger rakt emot mig. Den ”stannar” till framför mig och jag sträcker ut min hand och i flera sekunder flyger den ovanför min handflata bara någon cm ovanför. Jag stor gråter förstås och säger ” Ok mamma vi kör! Allt kommer gå bra! Tack!”. Jag har ju en sådan stark övertygelse att våra anhöriga är med oss och ser oss och detta var ett sådant tydligt tecken. När jag kommer till Bollnäs blir jag så väl omhändertagen av hela ensemblen och Diggiloos regissör Sandra Koffner. Och när jag står bakom draperiet och väntar på min entré, alla de andra är redan ute på scenen, då tänker jag på alla gånger jag stått just så och kikat fram medan mina föräldrar sjöng på scenen. Jag visualiserar min pappa mitt emot emot mig. Föreställer mig att han ler och lite säger ”Nu kör vi! Visa dom var skåpet ska stå, som han brukade säga.” Och jag får tårar i ögonen igen för han köns så närvarande. Jag sträcker ut min hand och tänker på händelsen tidigare på dagen. Jag tar ett djupt andetag och kliver ut på scenen. Jag är inte det minsta nervös. Jag har ju för mig två av Sveriges finaste änglar vid min sida. ♥️ Upplevelsen i Stockhom blev ännu starkare än Bollnäs. Dessutom var nu Martin med mig som stöd och han har ju aldrig sett mig på scenen. Vi kände ju inte varandra då och han är ju engelsman så han har aldrig sett ngt jag gjort. När de stående ovationerna kom efter Teddybjörnen var det som om alla kärlek pappa någonsin gett sin publik men också ville att jag skulle känna kom emot mig. Det var helt fantastiskt! De visste att det var svårt för mig att stå där men att jag gjorde det för pappas skull. Och för hans publik skull. Jag tittade upp mot himlen och sa ”Tack pappa… ♥️ De lämnar oss en dag men de är ändå alltid närvarande. Och ser och hör allt vi gör. Då börjar Anders Bagge sjunga ” Ja det var en kväll i juni…”. Att jag inte bröt ihop då är ett mirakel. Jag saknar dig så oerhört pappa. Alla våra samtal, all din kärlek. Jag VET att du ser oss från din himmel. Jag känner dig och mamma så nära. Jag är så innerligt tacksam över att jag vågade. Vågade för din skull. Tack för alla fina stunder. Jag älskar dig ♥️
