Fredag 20 oktober : Tog mig till Saluhallen och satt och såg ut över mängden av människor. Såg honom i sin keps prata med allt och alla. Folk som skulle handla eller de bakom disken. Alltid! Det tog en evighet jämt men han var lycklig. Det sista jag gjorde innan jag gick hem till Kristin var att köpa pappas favorit renröra på Lisa Elmqvist. Mannen bakom disken log varmt när han såg mig. Sträckte sig över disken och la sin hand mot min kind. Jag kysste den och log tillbaka. Inga ord sas. Det behövdes ju inte. Sedan väntade en stilla kväll i Kristins vackra lägenhet där vi i familjen bjöds på mat, lyssnande och häng i sofforna in på natten. Family first… Lördag 21 oktober: Vaknade vid 9 och satt länge själv i köket i Sundbyberg och såg ut genom fönstret mot kyrkan och höstens försök att skaka löven från träden. Ett ljus brinner i den ljusstake som nu blivit pappas. Jag skriver ner tankar i min svart nyinköpta anteckningsbok. ”Mitt hjärta är fyllt av kärlek. Allt som mamma och pappa skapat i sitt konstnärskap som artister, i sin omtanke om sina fans och i kärlek till deras arbete kommer tillbaka till oss i form av hyllningar av dom. Som Kristin sa så fint, att kärleken dom gav till sin publik vänder i deras hjärtan och strålar nu tillbaka till oss som är kvar i alla dessa meddelanden, artiklar och hyllningar på tv.” Den äldre generationens skola i publikhantering. ” Var ödmjuk. Dom behöver din musik men du behöver också att dom tycker om den” Klokt. Hoppas unga artister ser detta och tar sig en betraktelse över vårdandet av relationen mellan artist och publik. Den bör vara ömsesidig och i respekt för varandra. Ingen ska tas för given av någon av dom. Jag frågar Maria om vi kan äta lunch på pappas favorit resturang idag och jag får ett varmt jaaa tillbaka. Lisa Elmqvist i Saluhallen på Östermalm. Förutom att jag växte upp på Riddargatan med mamma hade jag ju senare pappa, Eva och Maria på Sibyllegatan så det har blivit en trygg plats genom åren. Jag gick ju i Franska skolan och promenerade Kungsgatan ner varje dag och sedan upp på humlegårdsgatan. In genom den nedre ingången på Saluhallen och igenom den myllrande matmarknaden för att sedan komma ut på nybrogatan. Ungefär där morbror Lasse hade sin videobutik då. Som liten stod jag där i hallen och pratade med Martin Ljung som krökte lite på ryggen för att lyssna på lilla mig. Han sa ” Ja är det inte lilla Malin, Berghagens och Barbros flicka. Vart är dom då? Hälsa så gott! ”. Och alla samtal och kramar från vänner till mamma och pappa genom åren till att se Ulf och Anders Wijkman sitta där med ett glas vin strax efter pandemin. Ett bord emellan så klart och så vinkade dom när dom såg mig och ropade ” Var är herr Berghagen Malin?? ” Att ha två populära artister som föräldrar hade sina för och nackdelar eftersom de oftast var ute på turné eller spelade in en skiva för sin publik var å ena sidan min barndom fyllt med längtan tills de skulle komma hem men å andra var jag omhuldad av familjen och vänner där på Östermalm. Det bär fortfarande en känsla av hemma. Och när mamma och pappa inte var på jobb då var de ju ledig hela dagarna och då gick vi alltid ut och åt. Inte tillsammans men med mig och mina syskon eller deras vänner. När jag som barn väl gått igenom Saluhallen gick jag vidare över torget och in i Hedvig Eleonora kyrka. Där satt jag alltid en stund själv innan jag vandrade vidare hemåt. Det var liksom min första kyrka kan man säga. Och när pappa flyttade till Östermalm från Tyresö möttes vi där i kyrka och pratade tro eller tände ett ljus för någon saknad.Det var en by i staden där jag och Kristin och Maria var trygga pga den atmosfär våra föräldrar och vår familj skapat med människorna där. Mamma, jag och Kristin flyttade dit ca 1975 så man kan säga att det har varit mina föräldrars gator lite omlott om varandra genom åren. Inte konstigt att jag känner mig trygg där. Så när jag satt där med morgonkoppen kände jag så starkt att jag ville tillbaka. Gå pappas promenadvända i hallen. Maria förstod förstås precis vad jag menade, våra minnen är detsamma fast olika. Vi bestämde att mötas där med våra män. Jag kom dit först och resturang chefens tårar rann lite lätt medan hon kramade mig. Pappa var så saknad. Alla andra bord hade små lampor men på vårt stod ett ljus för pappa. Så fint av personalen. Två av mina barn följde med och sedan kom Kristin som skulle stanna i fem minuter men blev kvar hela lunchen. Så tacksam. Jag beställde lax med hovmästarsås och berättade för de andra hur pappa introducerade denna rätt för mig i tonåren när vi gjorde en utflykt till Svaneholms slott. Han förklarade hur balansen mellan lax och hovmästarsås och det rostade brödet skulle vara. Jag minns än idag hur gott jag tyckte det var då. Och det var lika gott nu. Jag tog ett glas vitt till maten för ovanlighetens skull. Jag är inte så förtjust i vitt vin, men det var pappas favorit. Och sedan fortsatte det så. Med god mat, historier, minnen och mycket skratt. Så mycket kärlek. Precis som pappa hade önskat. Söndag 22 oktober. Jag känner att jag vill vara med morbror Lasse och hans fru Carina. Dom är ju dom ”äldre” omfamnade nu. Som min dotter sa ” Mamma nu är du äldst i vår lilla familj och det är så sant. Men jag vet att morbröderna alltid finns där som en trygg famn när jag behöver. Så jag och Martin flyttade in där under dagen och Lasse bjöd på en god middag på en italienska restaurang. Jag kände verkligen hur jag ätit för lite se senaste dagarna så det blev pasta med tryffel fast jag egentligen inte var så hungrig. Ljuvligt gott. Som ett litet barn som söker trygghet sa jag konstant ” Jag tar vad morbror tar.” Jag har varit så stark och styrt upp så mycket den senaste månaden så det var innerligt skönt att få backa och bara bli ledd. Jag tänder på meddelandet jag fått från familjens vän Sarah. Och vi har fokuserat på familjen, Marias mamma Eva och vårt systerskap hela helgen. För det har bara gått några dagar sedan vi höll hans hand och vår pappa, make, bror, farbror och morfar för evigt lämnade oss. Så vi har rätt till vår egen tid av tårar, minnen, skratt och gemenskap innan vi tar tag i artisten Lasse Berghagen. Han har fått vara bara vår pappa. Precis som det ska vara. Trots att journalister ringt varje dag flera gg om dagen för att få en intervju har vi stått på oss med ett vänligt nej. Men i sanningens namn förstår jag inte ens varför de frågar. VEM vill tala med pressen om detaljer om sin fars bortgång med någon okänd journalist när du själv är i sorg bara timmar efter att han somnat in? Märkligt.. Så till pappas publik, tack för er respekt och kärlek denna tid. Tung tid men med ljusa minnen. Så vi möts här så länge om det är ok där jag själv kan välja mina ord. Måndag 23 oktober. Praktiska frågor behövde tas upp med allt vad det innebär. Ett tråkigt men viktigt måste. Viktigt också för bearbetningen av sorgen. Måste säga att min kärlek för lillasyster Maria vet just nu inga gränser. För henne och Eva är det lätt att vara stark. Tisdag 24 oktober. Bokade en tid hos Floraklinken för att få lite kärlek. Har knappt varit där på ett år. Mevas kram var nog den skönaste den dagen. Min innerliga kram till henne när kriget i hennes hemland Ukraina startade kom nu tillbaka till mig. Hon viskade att jag bara skulle slappna av och jag försvann in i dimman av dofter och taktil beröring. Onsdag 25 oktober. En dag kvar innan det är en vecka sedan han somnade in. Jag måste till Järvsö! Andas skog och natur. Satte mig i bilen och kom hem till Vålsjökvarn vid 18.00 tiden. Martins famn och den goda maten på Bergshotellet gjorde gott. Idag 26 oktober: Snön föll i natt och idag kl 11 har det gått en vecka sedan han lämnade oss. Så skönt att vara här i lugnet även om Stockholms kärlek varit så viktig för mig den senaste veckan. Alla mina minnen från barndomen med mamma och pappa finns ju där. Och även senare i livet. Men just idag vill jag vara här, i lugnet. Helen från blomsteraffären kom med en vacker orkidé från våra grannar Birgitta och Göran. Jag som älskar orkidéer… mammas blomma. Det var också skönt att få egen tid med mina alla andra blommor medan kaffet kokades upp i den lilla italienska kaffekokaren på spisen. Jag sätter mig ner och läser böckerna om Konfucius tankar som kom igår med posten. ” Gör inte mot andra det du inte själv vill att andra gör emot dig. När du upplever lycka tänk då samtidigt på hur du kan få andra att uppleva liknande lycka. När du behöver en kram, kom då ihåg att ge en kram till någon som en dag behöver. Värna om familjen och kärleken i den för det är den samhället sedan grundar sig på. ” Och jag tänker… säger våldet och hatet i världen egentligen att vi tappat kontaketn med det som är viktigt? Omtänksamheten om varandra och att se varandra i familjen? Gemenskapen och omtanken om varandra. Istället för att titta på nyheterna som pulsera av krig och dödskjutningar borde vi kanske släppa mobilerna och umgås istället. Så vi inte bara mår bättre inombords utan också den känslan börjar sprida sig utanför vår lilla bubbla av människor och ut i världen. 10.55…. jag ska sluta skriva nu… tack för att du ” lyssnar”. Var rädd om er och varandra. Kram Malin
