I stillhet åkte jag upp genom Sverige tillbaka till gården i Järvsö. Hösten börjar visa sig på några av björkarna och jag kröp upp i baksätet i bilen. I framsätet satt min nära vän Maria som erbjudit sig att köra upp trots att hon redan bokat tåg. Det har varit intensiva dagar och jag var rätt trött mentalt. Mycket information som har tagits in och samtal med fina människor. Just nu är jag förälskad i svensk sjukvård och deras anställda. Av den anledning kunde jag nu för ett par dar åka till Hälsingland och smala kraft. Tilliten är hög att pappa är på den bästa av platser för att även han få ny kraft. Hans är ju prio just nu. Naturens läkning har alltid varit en självklar väg för mig att gå. Låta fötterna gå i gräset, jorda mig. Bada i dammen vid vattenfallet. Och ge mig ut i skogen och plocka svamp. Oro är aldrig en vän till någon. Framför allt inte när den kastar sig runt i tusen antaganden eller rädslor. Då gör den mer skada än nytta. Att vara i nuet och se varje dag som den kommer och där och då aktivt gå in och lösa det som behöver lösas är det sättet jag funkar bäst på. Jag tror på hopp och målbild. Och min tro är min pelare som står stadigt. Och de bästa utav templen är naturen för mig. Så när vi svängde in på riksväg 83 och skogen visade tydligt en gröna av södra Norrland kom lugnet. Jag lutade mig mot fönsterkanten på bilen och lät skogen hålla om. Första dagen blev vila och jag sov mycket. Och senare på eftermiddagen gick vi sporadiskt utan en egentlig plan för att hitta svamp. Och helt plötsligt ropade min dotter Linn förvånat: Är det här kantareller??? Hon såg tydligt att det var det men de var så många att hon trodde hon såg i syne. Jösses vad vi plockade!! Det var liksom som guld i skogen. Vi la alla utspritt på köksbordet för att låta dem torka. Jag plockade aronia bär också och bären växer i mångfald i vår trädgård. Fyllda av vitaminer och mineraler. Vi har redan fryst in massor. Martin har också fortsatt med hönshuset, Hönsen kommer ju i mitten av oktober. Jag hoppas så att pappa får en möjlighet att se dem. Kvarnen är en oas av naturkraft men också stillhet. Vet inte hur många gånger jag bara suttit där för att landa i allt det vackra och inte tänka en tanke. För vi kan inte gå åt något håll just nu. Bara vara i nuet. Och att betrakta fallet, sitta där med en kopp te eller ta ett dopp i det svala vattnet har varit precis vad jag behöver. Så tacksam att denna plats finns i vårt liv just nu. Jag tar en dag i taget och en timme i taget. Släpper inte taget om nuet. Och håller tummarna och ber. Kram Malin
