Vi har länge pratat om sk rescue dogs. Vi har ju en liten gård nu och ämnet hund har dykt upp allt oftare. Dessutom jagar Martin och nu när vi har skog så är det ännu intressantare. Vi har ju förstått att det är svårare med en hund som är rädd för människor. Da! De är ju benägna att rymma och vi vill ju ha en gårdshund. En vän tipsade om en kvinna vid namn Carina som har hunddagis i sthlm men även har hundar som kommer ifrån Ukraina och Rumänien. Hon hade fått in en tik med två 6 månader (ca) gamla valpar. Vi kände ganska starkt att en räddad hund kommer inte kunna gå med på jakt men hon behövde tydligen hjälp. Vi tog kontaktat och när vi kom så hade precis en av valparna hämtats och det var bara Wille kvar. Han var väldigt rädd och nu ca ett år gammal. Det var ganska tydligt att när han var med mönniskor slokade öronen men ute med de andra hundarna var han tuffare. Det var människor som var problemet. Och han var inte så högt upp i rang bland hundarna heller. Fick ofta en tilltuffsning av de andra men reste sig igen snabbt. Han tyckte också om att sova i sin bur och en bit ifrån alla andra. Kanske inte konstigt då han troligen levt i bur eller gömd från andra hundar och människor innan han kom till Sverige från att han var väldigt liten. Carina frågade om vi kunde vara jourhem då han behövde komma bort från hundflocken och lära sig att vara med människor. Både jag och Martin har ju haft hund förut så vi är rätt bra på att vara ledare för hundar och visa vad som gäller. Nu var det inte problemet med Wille för han la sig i underläge på en gång. Wille behövde få kärlek och förstå att han är bra han också. Så vi fick gå varsamt fram. Han sov hela natten första dygnet han var hos oss. Helt klart rädd för människor och framförallt stora människor. Så det vi till en början trodde handlade om män var egentligen bara de som var större en honom och som kom ovanifrån. Även lilla jag. Så när vi lär honom vara ute dagen efter med ett långt koppel så tog det ungefär en timme som han bestämde sig för att dra. Bet av läderkopplet som vi fått av Carina och så var han borta. I ett dygn letade vi. Jag som inte tycker så mycket om att gå djupt in i skogen själv för det finns både varg, lo och på sommaren björn gick med bestämde steg upp långt ovanför vår gård. Alla mina tramsiga rädslor fick ge upp. Jag skulle hitta Wille! Jag följde hans spår i snön men när mörkret började falla var det bara att inse att detta inte skulle gå mer idag. Natten var fylld med norrsken och vi satt vid en öppen eld till midnatt och hoppades att han skulle hitta tillbaka. Jag stekte kyckling i vår stekpanna för utegrill så han skulle känna doften av mat. Innan jag gick och la mig satte jag den högt på en kulle i snön så han skulle känna den. Jag bad att inget skulle hända honom. Klockan 07.00 drog jag ut igen nu och ropade och letade. Jag slängde ut mat efter vägen vid sjön. Han var tydligt rädd för bilar så vi anande att han troligen inte skulle gå ut på vägen. Men för säkerhetskull åkte vi alla vägar som fanns runt omkring. Klockan 11 kom Carina med alla de andra hundarna. Kanske kunde deras ljud och doft locka honom till sig. Vi gick även ut på den lokala FB gruppen och bad dem med hundar hålla lite extra koll. Han drog sig gärna till andra hundar. Alla var helt fantastiska! Några ringde och berättade att de hört ovanliga skall, ylande eller ett djur som kunde varsitt Wille eller ett lodjur. Martin fick hela tiden vara stationerad hemma med tre av hundarna ifall han skulle dyka upp där. Vid 14.00 så sa min magkänsla att han är vid sjön. Och Carina sa också att de ofta inte beger sig långt bort. Så jag, Carina och Martin satte tre hundar i hundhägnet på vår gård. Och sedan tog vi två hundar var och gick ner till vägen vid sjön. Där kunde vi dessutom släppa tre av dom lösa. Helt plötsligt ser vi två skoterförare åka med världens fart över isen. Jag blir orolig och tänker att eftersom han är rädd för ljud kommer han bege sig djupare in i skogen. Vi var ute i ca en timme och gick runt gårdarna runt sjön och bestämde oss för att ta skoterspåret tillbaka till gården, inte vägen. Då kommer de två unga killarna på skoter igen emot oss på spåret och berättar att de sett honom. Men att han inte alls hade varit så rädd som vi trodde utan sprungit emot dom. Dock på avstånd. Sedan ringde en granne och sa att han sett honom nere vid sjön. Vi gick snabbt tillbaka på skoterspåret. Alla var vi rätt trötta för snön sjönk ner ibland. Och helt plötsligt ser vi honom gå fram och tillbaka där vi varit tidigare med hundarna och där jag slängt ut mat. Carina tar två av hundarna och springer. Varpå Wille springer åt motsatt håll livrädd över vad det är för varelse som springer emot honom. Två av hundarna genar honom över åkern och då tvärstannar han. Tittar en stund och så är det som om han fattar vem Carina är och hennes hundar. Och nu blir det fart på honom. Alla kastar sig i ” armarna” på varandra vid sjön. Mina tårar rinner. Martin suckar ut för han har varit orolig att han ska bli biten eller uppäten i skogen. Jag har varit orolig att hans sele ska ha fastnat i skogen med honom och Carina att han skulle bli förvildad vilket kan ske ganska snabbt tydligen. Men här var han nu!! Så glad att se oss alla!! Och jag som fortfarande hade mat i fick gav honom nävar och han åt som om han skulle äta mina fingrar också. När han väl kom hem bestämde vi oss för att han skulle gå med oss själva in i huset. Han behövde känna han vi var hans trygghet inte hundarna. Carina tog med sig massor med filtar och kuddar in i huset så han skulle känna sig trygg. Men inget av det var intressant. Han sov vid mina fötter hela kvällen. Och stora läskiga Martin var just nu det bästa som fanns. Två dygn senare stannar han fortfarande vid vår sida. Njuter av både torrfoder, innanlår och blodpudding med rivna morötter. Varje gång han ser oss kommer han nära. När vi igår skulle handla fick han vara hos min syster Monica och hennes Gunnar en stund. När vi kom tillbaka blev han så glad och skickade oss båda i ansiktet och i öronen av lycka. Så på väldigt kort tid händer det så mycket så om vi har tur är han ung nog till att inte vara för skadad mentalt. Och frågan är om inte hans äventyr i skogen var precis vad han behövde. Det kom tillbaka en gladare hund med lite mer självkänsla . Så om Wille stannar här hos oss vet vi inte än men vi hjälper honom och Carina gärna på vägen till att visa att människor är rätt bra att vara med. Och det kommer bli svårt att skiljas från den här sötnosen…. Så vem vet. 😉🐶 Kram Malin
