Camilla mitt ute i havet i fullt regn. 60 och Superhjälte! Ja, ibland behöver man åka hemifrån för att hitta hem. Det är därför mina yogaresor varit så populära. För det händer något när vi åker en bit hemifrån och får distans till allt och alla som håller oss kvar i det som sker utanför oss. Men det är inte utanför oss vi får läkning, jo kanske för en stund som en kick men den stora förändringen från att må dåligt till att må bra igen sker i mötet inåt. Så är det bara. Och är vi hemma drar vardagen oss till mönster och beteenden som känns bekväma och sköna att stanna kvar i. Att möta sig själv, vilket vi gör om och om i livet, är jobbigare. Och att stanna kvar i det som vi känner är vårt sanna jag är ibland ännu svårare. Framförallt om vi inte är ordentligt jordade i det som är vår sanna natur. Så denna resa till Bali var helt i fokus med inre läkning och se vart jag tappat bort mig någonstans den här gången som gjorde att jag tappade kraft och kraschade. Mitt inre motstånd var totalt. För det kräver sitt arbete. Men min längtan att hitta tillbaka var större. Jag har i tidigare inlägg berättat om en av de saker som jag behövde se men nu tänker jag dela en annan. Den del som också kommer bli inledningen på den där boken om " Den tredje våren". Och mellan tomhet och tårar, efter en spirituell reningscermonie gjord av en under bar man som heter Wayan och hans fru, fann jag också här på stranden, hur lite förberedda vi är på den tid i livet som kommer vid ca 45.. 50. Oftast så pratas det klimakteriet, 50 års kris och rynkor. Men väldigt sällan förbereder de som gått före oss, oss på livets skiftningar som kan vara så brutala. Det känns på något sätt att alla känslor av ångest eller pulserande hjärta skylls på klimakteriet. När det egentligen är en massa annat som faktiskt händer. Det var som att när jag satt där och försökte se allt jag har försökt ta mig igenom mellan 45-55 egentligen inte alls handlade om ålderskris eller hormoner. Det handlade om små och stora trauman som helt omkullkastar den stabilitet jag tidigare, när jag var yngre, hade. Så låt mig berätta genom att dela min inledning på min nästa bok: "Den här boken har tagit tid. Och jag har inte riktigt förstått vart motståndet legat någonstans. Så jag hade lite accepterat att orden och inspirationen kommit i vågor pga klimakteriet och alla känslor som löpte amok tillsammans med kroppens förändring. Men en dag så förstod jag. På en strand på Bali i skuggan av ett Frangipani träd det sk tempelträdet ,där kom insikten till mig och jag började skratta rakt ut. " Du är ju fullkomligt dum i hela huvudet som inte kommit på detta tidigare, ” sa jag där till mig själv där jag satt. Jag hade liksom inte riktigt tagit in att en kvinna men också en man kommer att gå igenom så mycket då vi kliver över 45.. 50 års strecket. Många pratade ju om klimakteriet och våra hormoner, JAG pratade absolut om det, men hey, DET ÄR SÅ MYCKET MER. Klimakteriet är helt och fullt sant och det händer och det finns massor av böcker om det men det är något man kan, om man vill, kontrollera med hjälp av medicin eller naturpreparat och träning. Men allt det där andra som händer, det inre kaos som uppstår när livet händer, DET hade världen glömt att tala om för mig. De gamla visa, var dom än nu höll till. Jag menar det där som att barn flyttar hemifrån och ditt uppdrag som förälder och att hålla ett 24/7 öga på hur dom mår helt plötsligt ska bara tas bort. Och att du allt oftare får till svar på det mesta : ” Mamma jag är vuxen nu… släpp taget. ” . Och förutom att hormonerna börjar gå in en jäkla berg och dalbana, dina barn flyttar hemifrån så ”bestämmer sig” dina föräldrar för att dö. Eller i alla fall någon av dom till en början. Eller så börjar dina vänners föräldrar dö och du inser att dina föräldrar snart kan vara på tur. Dom som alltid skulle finnas och som varit lite av ett fundament genom de 18 år de ändå uppfostrade dig och sedan fanns på lagom avstånd eller bara ett telefonsamtal bort typ alltid, DÖR. Eller blir de sjuka, så från att ha tagit hand om dina barn ska du helt plötsligt ta hand om din förälder som inte längre minns vem du är. Så å ena sidan är tryggheten och de 18 år långa rutinerna som förälder fråntagna dig, och åh andra sidan så slås benen som din egna barndom stod på och den trygghet och kärlek som alltid funnits, bort av att dina föräldrar insjuknar eller/och dör. Och vallningar och svårt att sova på det. Dessutom så brister hela din inre självkänsla för håret börjar bli grått, jag som inte ens tycker att jag är snygg i grått, och rynkorna blir fler och ALLA i ens närhet gör botox vilket får en själv att känna sig gammal fast man kanske inte alls egentligen har något emot rynkor. Jag tycker ju t o m att dom är vackra. Men alla andras stress får ju mig att tänka, hur ser dom då på mig? Ta då in att hörsel blir sämre och ingen som egentligen är i ens egen ålder förstår hur otroligt jobbigt det är för självkänslan utan skojar gärna på ett förminskande sett " Du hör verkligen ingeting!! ". Jag kan bli så otroligt sårad när människor i min närhet driver med mig om min dåliga hörsel för jag HATAR att ha det så. Det är som att vara utan en arm eller ett ben och folk skrattar åt dig. De i en egen ålder är faktiskt värst. När jag säger förlåt vad sa du, till någon av mina jämnåriga som vet att jag hör dåligt så börjar det genast skrika, " JO JAG SA!!! " som om man var döv! Så lägg också till det till ovanstående men också att slemhinnorna i underlivet blir torrare ( svårare för erektion för män ) och även om du nu kan ha sex mer än någonsin pga bortfallen menstruation så är huden i underlivet känsligare och det kan göra ont om du inte har ett antal hjälpmedel bredvid sängkanten. Huden på hela kroppen börjar bli slappare och magen vill liksom inte bli sitt tighta sixpack längre ( har aldrig haft sixpack men ni fattar) och det är liksom omöjligt att få bort dom där extra kilona som tog en kvart att få ner när jag var yngre. Så där av uppstår en osäkerhet att är jag fortfarande attraktiv för min älskade där jag är nu? För jag är inte nådig när jag ser mig själv i spegeln. Självkritiken är större helt plötsligt och rädslan att andra ska vara detsamma emot mig. Jag har ändå alltid haft en rätt skön inställning till den period i livet som jag kallar " Den gamla visa". Jag har verkligen gjort mitt yttersta att försöka att vara där även om det inte alltid varit så lätt. Men sedan kom ju allt det andra och omkullkastade det. Det där jag inte var beredd på för alla hade ju BARA pratat om " när klimakteriet kommer". Och inte lika mycket LIVET mellan 45-60. I mitt fall så hade två av mina barn en liten livskris samtidigt som min pappa blev allvarligt sjuk. Jag trodde jag skulle gå i bitar. Åh ena sidan var jag konstans orolig för mina barn men försökte respektera deras resa och försökte att inte tränga mig på men inom mig gick jag sönder av oro. Och det är inte konstigt. Varje gång jag frågar en annan förälder - ” Kan du fortfarande minnas hur det kändes när du pussade dina barns små spädbarnsfötter” svarar de alla ja. Den känslan av sköra små mjuka lena fötter mot din mamma mun försvinner inte bara för ens barn har 43 i skor och kan själv. Och den naturliga instinkten att springa fram när ditt barn ”faller ” är där på några sekunder oavsett hur gamla de än är. Men om man som jag har en sådan enorm respekt för deras integritet, så lyfter du inte upp dom utan väntar tills de ” sträcker upp sina armar” emot dig. Jag försöker vara varsam men tydlig med att säga ” Jag finns här när du behöver mig…. Typ NU!! Om du vill…. ” Och sen går jag hem och gråter av oro. Och i nästa andetag får jag stänga den lådan en stund för att ta hissen upp till den avdelning där min pappa, min kung, han som jag alltid försökte få uppmärksamhet ifrån, ligger döende och jag vet inte om jag någonsin ska få kontakt med honom igen innan han lämnar den här världen. Och jag hade absolut ingen aning om ifall yrseln jag känner eller de extra slagen mitt hjärta som slår i mitt bröst kommer av inre oro, för lite mat den senaste tiden eller klimakteriet så ångesten kom med en enorm kraft där i hissen " Jag kan inte dö av hjärtinfarkt nu!! Och inga vallningar nu skärp dig! Jag hinner inte äta nu måste se till pappa först. Kämpa!! " Och jag andas igenom den. ” Var stark! Du MÅSTE vara stark nu. ALLA behöver att du är stark. Bit ihop. ” Och sedan går jag hem och gråter, rädd och liten. Av oro. Så när jag satt där på stranden och tänkte på allt jag gått igenom som kvinna, mamma och dotter mellan mina år 48-57 så var det inte alls konstigt att jag var helt slut nu känslomässigt och på alla plan. Jag hade varit en superhjälte på kryckor. Detta är ju i mitt fall. Men tänk då på dem som går igenom ovan och samtidigt kanske hamnar i en 50 års kris. Alltså att de inte längre vill jobba med det dom gör eller är olyckliga i sin partnerrelation. Eller den insikten du får av när det är flera jämnåriga som dör: ”Om jag dör imorgon har jag verkligen levt det liv jag vill leva?” Tänk då också att några av dom går igenom detta ensam. Fy fan! Vi kan då också lägga till oro över pandemin, krig i världen, planetens överlevnad och inflation.Jag har aldrig förstått vad det egentligen innebär att gå in i den andra halvan av livet om vi nu räknar med att bli 100, som jag faktiskt har bestämt att jag ska bli. Ingen förvarnande mig på att även om jag hade jobb, hus, bil och pengar på kontot så kommer livet bli en berg och dalbana på alla möjliga sätt. Jag visste en jäkla massa om klimakteriet som genom andra blev liksom boven i dramat. För vad jag än kände sa folk: ” Det är klimakteriet! ” Eller han är i en 50 års kris och behöver en Porsche.”I helvete heller! Förlåt att jag svär.. Det är oändligt mycket mer än bara klimakteriet och ” bara 50 års kris.” Det där naturliga i livets skeenden som jag nu i efterhand kan säga den där klassiska repliken: " Tänkte inte på det... ?" Jag minns fortfarande när jag var 10 år gammal och gick ner för stentrapporna på franska skolan och min kompis berättade att hennes mormor hade dött. Och hon sa " Tänk när mamma dör?" Det var en jätte jobbig känsla men frågan är om jag inte duckade långt ner känslomässigt sedan dess för att ens förbereda mig för vad det skulle innebära för mig emotionellt när mina föräldrar dör. Jag blundade. Mamma hann inte förklara för mig att detta är livet. Alla varnade mig för klimakteriet men ingen varnade mig för denna totala separation från ALLT som varit en trygghet och ett fundament i mig. Min roll som kvinna men också som barn och förälder. Jag kände ordagrant att jag gjorde allt för att hålla mig flytande. Och för att inte sjunka sträckte jag mig mot vad för stunden kunde hjälpa mig. Ostkrokar, en film eller samtal med människor som inte lät mig känna för mycket. Jag var rädd för allt men fattade inte varför. Andningen var dubbel så snabb och jag tappade fokus. Körde på. Var duktig mamma med respekt och duktig dotter med närvaro. Och jag bet ihop tills jag en dag crashade och mina barn fick ta mig till akuten för jag trodde att jag höll på att dö. Men det var inget fel på mig fysiskt jag hade bara inte fått instruktionsboken till den sk medelåldern den där " gamla visa" och allt som kan hända där. Vart var boken som förbereder oss på:Barn lämnar boet och berättar inte allt för oss längre. Föräldrar dör. Föräldern, våra hjältar som inte minns dig längre eller är sjuka. Vänner blir sjuka i cancer. Olyckliga äktenskap. Dålig självkänsla för allt som visar att kroppen inte är 22 längre.Ensamhet. Rädsla för att själv dö. Byte av jobb.Barnbarn som blir vår lycka men också vår oro. Och skulden över att inte vilja vara låst för barnvakt HELA tiden. OCH en kropp som inte längre beter sig som vi är van vid. Och om jag dör imorgon har jag verkligen gjort allt som jag ska göra? Jo jag vet, jag upplever också att jag är klokare nu och kan ta problem i livet mycket bättre men det är en CHOCK för mig känslomässigt när allt detta kommer på en och samma gång. BANG! Därför är det nu dags att skriva den här boken. Jag är redo nu. För nu vet jag vad som fattades mig, vad jag hade behövt och hur jag ska gå igenom detta skede i livet som den fantastiska superhjälte jag är. Vi alla är! Kram Malin
