Tre dar i veckan har jag nu varit i Stockholm sedan sista veckan i Augusti. Fyra dagar i Järvsö. Känns som att det är en melodi jag kommer fortsätta med även när ” detta” är över. Och när vi ser ur det perspektivet så har det varit bra för mig att se att pendla Stockholm - Järvsö inte är något problem. Tågen har gått i tid och jag känner att jag får det bästa av två världar. När vi köpte gården i Järvsö förverkligade jag inte bara min dröm utan även pappas. Han kunde aldrig komma hit pga hans dåliga hjärta men han ringde flera gg i veckan och han sa senast i somras ” Du lever min dröm Malin”. Men precis som mina båda föräldrar så är jag som dem, jag älskar Stockholm och dess gator lika mycket som landet med sin svenska oslagbara natur. Jag och mamma strävade efter att ha båda världarna för det är ändock bara 3,5 timme att resa till Järvsö. Pappa var mer…. eftertänksam. Och planerade mer som andra planerade att åka till landet. Han ville vara spontan men hade inte lika lätt för det som jag och mamma. Jag och mamsen såg huset på landet som vårt andra hem dit vi ville åka så fort vi får tid över. Och Pappa den där som planerar in när det går att åka upp. Jag tror ni läsare känner igen er i oss alla tre. Detsamma är det med mig och min syster Maria. Att vi är olika. Jag upplever dock att hon är mer som jag, ”ok nu behöver vi tänka om eller ska vi dra till Paris i helgen” typ av personlighet. Men där hon är som en fläkt av spontanitet, prat och skratt och rör sig bland vännerna på en fest, precis som Kristin, så är jag lugnet och sitter gärna på samma ställe under en kväll. Min stora syster Monica är mer som jag när det gäller lugnet och hon och Gunnar sitter lugnt och still på sin plats och vi andra rör oss runt dom. Mina barn ser henne som lugnet och i någon slags mormor energi i Järvsö. Hjärtat där du kan åka för att få en kopp kaffe och en smörgås och samtal. Men mina barn ser också Kristin som tryggheten i Stockholm där de kan sova på en soffa om de kommer hem sent, där samtalen och skratten håller på till långt efter midnatt. Och den som inte tackar nej att gå ut och dansa. Så som mamma och hennes hem var i Stockholm. Där är båda mina små syskon spontana och öppna medan jag och stora syster är mer lugna. Det beror liksom på situation. Och så är människan. Vi är alla som kameleonten beroende på i vilken situation vi är i som sagt men också i vilken konstellation vi är i förhållande till andra som är i rummet. Ett vuxet barn kan vara i stor respekt för allas lika värde i världen men så kommer en förälder in och då blir de irriterad bara av att de säger något eller blir dömande. Och åter igen tänker jag på krigen i världen. Vi vill ha fred och att muslimer, judar och kristna ska respektera varandras olikheter och sluta döda varandra. Vi har åsikter här hemma där vi sitter i vår nyinköpta soffa från IKEA och tittar på nyheterna om krig som är extremt långt bort från oss och där vi inte ens kan försöka förstå vad de går igenom. Men så tänker jag, kanske vi kan det. Åtminstone skrapa på ytan av förståelse av vad svek, olikheter, bitterhet och det jobbiga med att förlåta är. Se dig omkring i ditt eget liv. Har du människor som du har svårt att förlåta trots att det kanske gått väldigt lång tid sedan den faktiska händelsen? Är du fortfarande bitter på ex:et? Små hämnas du med att alltid vara problematisk när han eller hon ska ha barnen? Låter du aldrig andra bestämma utan alltid vill att din vilja ska gå igenom även när det planeras hemma? Lyssnar du eller hör du bara det du tror lillasyster säga eftersom du känner att hon ” alltid” varit sån? Säger ” så typiskt män” när en man gör något du inte gillar trots att du vet att det troligen har mer med hans personlighet att göra och att det faktiskt är många män som inte beter sig så? För skoj skull, se över sina egna rädslor, ilska, dömande, bitterhet, svårigheter att förlåta och släppa taget. Se över dina egna härskartekniker i det lilla som ” För att jag säger det! Gör nu bara som mamma säger för det är jag som bestämmer”. Eller i din svartsjuka eller avundsjuka där du hittar på saker som inte är sant om någon annan men eftersom du har en dålig erfarenhet utgår du ifrån att det ALLTID kommer vara så. Trots att du även vet att förändring skett.Och i allt det där du känner, som gör det svårt för dig att förlåta, släppa taget och känna respekt och empati för de som korsat din väg. Lägg då till, för hur det förmodligen är i länder där det är krig.Kan vi i vårt lilla perfekta liv här i Sverige inte förlåta och gå vidare, trots att vi har så mycket att vara tacksam över, då är det förståeligt att det är svårt att få fred i länder där flera i deras familjer och bland deras vänner misshandlats, dödats, våldtagits eller levt under ständiga hot och förminskande. Bitterheten och ilskan är så djup. Jag upplever att det går att förstå att sår sitter djupt när jag själv har svårt att släppa taget om mina egna ytliga skrubbsår. Jag upplever att det är extremt svårt att ens be dem sluta kriga och bara bli sams när jag är så patetisk att jag inte kan sluta med min egna. Jag känner att jag behöver välja mina ord väl när jag skriver på sociala medier eftersom jag har ingen jävla aning vad de går igenom. Så jag väljer att 1. Skapa fred och frid igenom förlåtelse på min egen bakgård först. Love and let go! 2. Värna om den fred, frid, demokrati, jämställdhet , religionsfrihet och yttrandefrihet vi ändock kommit så långt med här i norr. Att inte låta ” kriget” där flytta hit. 3. Att alltid gå till empati först och lyssnande och respektera allas olika resor i livet. För att förstå åtminstone en bråkdel av vad de går igenom. 4. Att behandla andra så som jag vill bli respekterad, älskad och förstådd. Jag tänker i alla fall försöka… ” Den av er som aldrig syndat kan ju börja och kasta första stenen”. Kram Malin
