Havet läker alltid mig. När vi gör en inventering av vad som stärker och vad som stjälper vår energi är en av de viktigaste delarna att se på var bortfallet av energi kommer ifrån. Vad vi får energi av vet vi oftast. Men kanske inte alltid så ser vi hur mycket vi får. Många av er som varit på mina kurser vet att jag anser att energi kan inte " stjälas" energi kan bara ges bort. Att säga att någon TAR energi är att lägga skulden på någon annan och oftast är den enklaste vägen att gå att " plocka bort" den personen ur ditt tidsschema. Men de kommer då fortfarande stjäla din energi eftersom boven i dramat sitter mentalt hos dig själv. Och din hjärna och dina tankar och dina känslor har du med dig oavsett hur långt bort du försöka ta dig från personen i fråga eller hur mycket du än "klipper" med folk. Och även OM vi klipper med andra så tar det sin lilla tid att inte släppa in dom igen rent tankemässigt. Många av oss har varit med om att vi t e x skiljer oss eller bryter upp från en relation som inte är bra för oss ( partner, jobb, släkt osv) men ältar långt efteråt relationen som var. Att ta eget ansvar över sitt välmående är det vi inom yogan kallar självmedvetenhet eller reflektion av det egna jaget eller medvetenhet om sina mönster och beteenden. Svadhyaya. Oftast finner vi yogis det genom meditation eller genom yogan. Men också genom att läsa böcker om visdom som leder en på vägen dit. Eller att bara som jag sa tidigare sätter sig ner och reflekterar över vad du själv kan göra annorlunda för att må bättre. För mig handlar det oftast att jag måste ändra mitt sätt att tänka.I mitt fall så finns det lika olika saker som jag har tittat på under min månad av sjukskrivning. Jag tänker ju liksom inte sjukskriva mig igen utan istället gjorde jag aktiva val till att se över min situation på alla plan över vad som gjorde att jag tappade energi. Låt oss gå in på en av dom Ja oj ja det finns många fler men vi tar en här nu. Jag tycker om att dela med mig. När jag upplever något som jag tycker är bra eller rent av fantastiskt så kan jag hur lätt som helt dela med mig av det till mina barn, mina vänner och även på sociala medier. Ren kärlek! Jag kan bli så lycklig när jag hittar några kloka ord eller när jag äter god mat på en resturang. Därför kan tex mina följare oftast lita på att jag delar det jag från hjärtat tycker om. Inte för att någon har bett mig. Jag tycker också om att dela på privata reflektioner för jag finner glädje i att min resa kan hjälpa någon annan. Om mina barn behöver hjälp med något så tycker jag om att lösa problem och ta ofta mig själv som exempel. Allt det där går på automatik av ren glädje. Jag tycker också om att finnas där för andra och ta hand om på det sätt jag själv önskar att andra gjorde emot mig. Finns absolut inget dränerande i det utan bara stärkande. Så när blir allt det där inte bra energi utan dålig?Jo tex när jag förväntar mig att andra ska tycka det är bra för dom också. Eller när jag vill att någon ska se vad jag gör och förväntar mig kärlek tillbaka men får den inte. FÖRVÄNTAN är verkligen något som jag aktivt måste sluta med. Jag har haft alldeles för mycket förväntan på andra som jag själv verkligen inte mått bra av för jag skapar bara en möjlighet till besvikelse. Att göra en massa saker av ren kärlek och sedan förvänta sig att kärlek eller förståelse ska komma tillbaka samma väg, det är bäddat för energidropp. I en relation pratar man kanske inte samma kärlekensspråk. I familjen kanske de andra är så vana vid att du alltid gör saker och att det är villkorslöst så de förväntar sig inte att du vill ha något tillbaka. Ett exempel på det som dränerat mig på energi i höst är alltså inte att jag har haft och har sorg som jag inte har gråtit ut. Jag har gråtit massor. Dock inte tillsammans med någon. Jag blev inte heller tömd på energi pga att pappa gick bort. Det gjorde ont. Det var heartbreaking MEN jag var ganska klar med tidigt att det här troligen inte kommer gå så jag var undermedvetet beredd. Det som dränerade mig var att jag gav ALLT för att vara den perfekta dottern för en döende pappa, hans familj och hans vänner. Ett sista försök till " Se mig, älska mig.." Jag gav allt för att bli älskad av någon jag alltid kämpat för att bli sedd av och han dör ändå och utan att någonsin kunnat se vad jag gjorde. Kärleken var inte villkorslös. Ingen tog heller något ifrån mig. Ingen fråntog mig någon energi som var min. JAG dränerade MIG. För mitt fokus var HELT fel. För jag fick innerlig kärlek tillbaka från hans familj och hans vänner och hans fans. Den var enorm. Tacksamheten från alla dessa människor som jag fanns där för var klar och ren. Men jag tog inte in den så den läkte mig och gav mig energi för att läka mig. Mitt fokus var att få pappas kärlek in i det sista. Det finns en intressant test. Om du ber någon tittat efter hur mycket brunt det är i ett rum. Och sedan efter dom har gjort det frågar dom : " Hur mycket rött var det? Kommer de troligen titta frågande och säga " eh... inget. Du sa ju brunt. ". När du sedan ber dom titta på rött så ser dom att det t o m fanns mer rött än brunt men de såg det inte för deras fokus var någon annanstans. Så ofta händer det i våra liv. Och framför allt när det gäller förväntan. Vi kanske inte känner oss älskade på det sättet vi önskar av vår partner för vi fokuserar på det vi själva skulle gett eller ville ha. Istället för att se deras kärlekens språk. Se vad som är kärlek från deras sida. Så i min läkning här på Bali känner jag att jag inte tappade energi för att jag gav för mycket. Jag var mig själv och gav utifrån hjärtat till alla och allt som hade med min pappa att göra. Problemet var att mitt fokus var på pappa så jag tog inte in all kärlek och tacksamhet jag fick tillbaka från alla andra. Jag gjorde allt för att vara den perfekta dottern och det jag trodde förväntades av honom av mig. Att jag glömde låta hållas om av den in enorma kärlek som omslöt mig från annat håll. Så när vi känner oss utanför eller inte älskade eller bortglömda ska vi nog känna in om det inte är så att det är vår egen förväntan på att få vara inkluderad, älskad och sedd som gör oss ledsna. Om vi stannar upp och istället tittar på VART vi känner oss inkluderade, älskade och sedda och låter det hålla oss mår vi så mycket bättre. Hur ofta är inte vi den som med våra tankar OM något får oss att känna oss dränerade? Blessings i form av blommor till havet innan vi snorklade idag. Så för att avsluta denna tankesnurra med ett leende och ett 😉 : Att förvänta mig att Martin kommer med frukost på sängen, och att solnedgången på vintern i Järvsö ska se ut som den jag upplevde på Costa Rica i 30 graders värme, är absolut lönlöst. :-) 😀 Och det är varken Martins eller solnedgångens fel. Det är helt och hållet mitt eget fel och min förväntan. Det jag däremot kan räkna med är att frukosten garanterat är serverad på bästa möjliga sätt med så mycket kärlek i köket. Och solnedgången i Järvsö är alldeles alldeles underbar. Jag personligen behöver bli bättre på att inte förvänta mig saker utan låt det som sker ske och bli glatt överraskad istället. Och tycka om, respektera och acceptera varje människa och individ och solnedgång precis som dom är. Inte som jag vill att det ska vara. Och ger jag kärlek med en önskan om kärlek tillbaka då behöver jag vara tydlig med VAD det är jag vill ha i utbyte för vad jag gjort. Så kärleken kanske inte kommer från det håll jag förväntade mig. Så summa kardemumma: Just här och nu låter jag mig i efterhand omfamnas av all kärlek jag fick under hösten och förlåta mig själv för att mitt fokus var någon annanstans ( av förklarliga skäl). Och just nu känner jag mig innerligt tacksam. Idag på Bali går de till templen för att be och ge gåvor för de som dött eller de som snart ska kremeras. Så jag har bett min hotellvärdinna göra en till minne av min pappa. Jag ska be havets gudinna om tillåtelse att göra denna ceremoni. Jag ska sedan be om förlåtelse för min pappa och vad som än behöver förlåtas i vår relation så hans själ blir fri. Och sedan ska jag be havet ta emot min gåva. Och jag gör det inte för att pappas själ, vart än han är, ska älska mig och se vad jag gör. Jag gör det för att hedra honom och allt han lärde mig om livet och om mig själv. Och det liv fick tack vare båda mina föräldrar. Jag gör det av villkorslös kärlek och själslig frihet. För honom, för mamma men också för mig. Namaste, Malin PS. Berätta gärna hur förväntan förstör eller ställer till det för dig.
