God morgon, klockan är just nu när jag skriver detta 08.30. Jag har varit vaken sedan 06.30 vilket är ovanligt sent för att vara jag. Den senaste månaden, har jag varit upp kl 05.00 och haft min egna tid. Yoga, mediterat men också känt in vad mitt nya kapitel i livet ska börja med. Jag har aldrig varit så modig som jag är nu. Med det menar jag att jag faktiskt aldrig satsat så mycket påmin egen verksamhet så stort som jag började med redan i augusti 2023. Jag har aldrig vågat satsa med risk att förlora när det gäller min egen verksamhet utan alltid tagit minimala risker. Men med fullt stöd av Martin och mina barn kände jag att det var dags. Love som alltid hjälpt mig med min hemsida har varit på mig i många år att våga satsa. Även många av mina yogis har sagt åt mig att jag borde våga bli större. Och det är kanske som Marianne Williamson säger " Det är inte vårt mörker som skrämmer oss inte vårt ljus." Det där med att helt och fullt lita på sin potential och våga tro på den. Att klappa sig på axeln och säga " Du kan det här! " Kanske var det den stora förändringen med att pappa gick bort och att jag för en stund kände mig helt Lost in space. Och det märkliga med det på något sätt var att när pappa gick bort insåg jag hur mycket jag saknade mamma. För hon var ju alltid den som fångade upp mig. Trodde på mig helt och fullt. Jag litade på henne. Pappa var mer av den gamla svenska traditionen av jante lagen. Den som på något sätt alltid lite grann höll mig tillbaka. Som egentligen aldrig förstod vad jag höll på med för flummigt på mina kurser. Medan mamma, som helst velat att jag stod på scenen för det var mitt rätta element sa hon, stöttade mig till 100 % i mitt arbete som yogalärare och hälsoförfattare. Och nu saknade jag henne. Det hade blivit ett tomrum och jag visste inte hur jag skulle fylla det. För det är en stor förändring som händer i våra liv när våra föräldrar dör och våra barn är vuxna och lever sina egna liv. En av de saker som förändras eller öppnas upp är ett öppet tomt utrymme som du nu själv behöver fylla. I familjen framför allt men också inom dig själv. DÄR var jag. När jag satt där på stranden på Bali och tårarna rann förstod jag inte först varför. Alltså jag förstod sorgen och jag förstod att jag haft enormt mycket känslomässigstress och press på mig under hösten men det var något annat....Kanske var det friheten att öppet kunna gråta på en strand utan att en enda person kände igen mig. Kanske var det Balis öppnande energi som knuffade mig framåt i känslorna. Kanske var det reningscermonin som den balinesiske prästen gjorde dagen innan. Kanske allt av det, men efter en stund, där och då på stranden, efter ca 20 minuter i havet, där mina tårar fick blandas med havets sälta, förstod jag. Jag var rädd. Jag var rädd för det utrymme jag nu hade möjlighet att fylla när nu mina föräldrar var borta och mina barn klarade sig själva. Jag kunde blomma ut i min full potential. Jag kunde välja full växel istället för fegåka. Och det skrämde mig! Så, 57 år gammal, på en strand på Bali, långt ifrån igenkänningen " Kändis " och med egen tid med mig själv inser jag med skräckblandad förtjusning att det var dags att ta plats. Jag sa till mig själv " Malin vad din dröm än har varit så är det dags nu att kliva helt och fullt in i den. Ingen halvmesyr! Det får bära eller brista. Sluta fega! Så när jag kom hem satte jag igång och nu är strax allt klart. Nya bilder är tagna till hemsidan av begåvade dotter, tillika hemsida chef, Love. Kurserna är strukturerade och färdigställda förutom några justeringar som är kvar. Mina gästlärare är klara! På fredag ska allt kickas igång för bokningar inför sommarens kurser. Mina sociala medier är nu helt i min socialamedier geni till dotter Linns händer. Så jag kan fokusera helt på bloggen, kurserna och svara på mail. Jag tar ett större kliv än jag någonsin gjort med ett eget yogaställe och satsar också för första gången helt och fullt på Y.O.G.A by Berghagen AB. Jag är absolut livrädd men full av livslust. Det får bära eller brista. Livet är nu! Och viktigaste av allt, jag har aldrig varit så sann i min egen träning. Aldrig varit så nära mitt hjärta att min kropp är mitt tempel. Aldrig varit så nära min tro på att naturen, näravorträning och yoga kan hjälpa oss igenom livets berg och dalar för jag har känt och sett det hända i mig de senaste månaderna. Och för mig det vackraste av allt, känslan av att kliva in i livet med visdom och förundran och våga blomma ut i allt som är jag och tro på det. DET är viktigare än något annat. Inga pengar i världen kan mäta sig med det. Så dessa sista rad är till dig älskade Love, till dig Eva K, till dig Malin A och till dig Camilla N: Tack för allt ert stöd genom åren men jag var inte redo. Jag ska nu göra som Madicken ropa " Jag är inte rädd, jag kan flyga! " Och springa ut som Ronja i vårvintersolen och skrika mitt vårskrik. NU är jag redo. 😉Namaste!
