Vi vaknade tidigt både Bodhi och jag, för att vara söndag iallafall. Det är en lite gråmulen dag i Palma så det blev lite sköna myskläder och ner till närmaste öppna kaffe för lite pluggande. Jag tar den här möjligheten på största allvar och pluggar nu mer intensivt än tidigare för att vara redo för min vecka i USA och min examen. Just nu läser jag om acceptans, något som jag och Pablo pratar mycket om. Att acceptera det förflutna för det är faktiskt hugget i sten och går inte att förändra. Så att acceptera det är viktigt. Det är ganska meningslöst att spendera tid på att vara arg eller ledsen över det som hänt människor som skadat oss eller val vi själv gjort som vi känner skuld över eller borde gjort annorlunda. När buddismen pratar om att möta lidandet handlar det nog om att acceptera att det som gör ont alltid kommer att kännas på en plats inom dig. Och genom att acceptera det blir vi fri lidandet runt det. Framför allt genom att leva mer i nuet. Att varje sekund här och nu är viktig. När vi ältar det förflutna då låter vi hela den jobbiga händelsen även ta ifrån oss vårt nu. Som lyckan att se min hund försöka gömma sig i min väska. Jag läser några rader på pappret framför mig som min lärare Davidji upprepar gång på gång på olika sätt. Det står: Något händer inom oss när vi skiftar till att acceptera att varje ögonblick är perfekt, rent, helt och att varje ögonblick som lett fram till just detta ögonblick var precis som det skulle vara. Det här ögonblicket är kulmen av alla dina val i livet. Alla erfarenheter som har vävt sig in, runt och genom dig, och alla 31 miljoner sekunder som har passerat bara genom det senaste året, det kunde inte varit på något annat sätt. Även om det är val och händelser som du ångrar och plågar dig själv med att tänka på så är dom nu graverade i sten och går inte att förändra och vi behöver acceptera dom, förlåta oss själva och göra bättre val i det förflutna. Och också acceptera andra som dom är och DÄR dom är istället för vem och vad eller vart i livet VI önskar att dom var. Att acceptera människors olikheter och låta dom vara som dom är. Att acceptera verkligheten som den är, är vägen till frihet. Eller åtminstone mindre lidande. Mindre lidande från det förflutna. Lite längre bort inne på caféet sitter några kundalini yogis. Dom skrattar högt och sjunger om vart annat. Deras glädje smittar av sig till mig och Bodhi tittar nyfiket bort mot deras bord. Vi som går in i yogans värld till åtminstone 80 % är i ständig självreflektion. Och det är visserligen jobbigt för det är ett ständigt möte med våra inre frågeställningar och känslor. Men den skapar också mer frihet och glädje. För en stor del av yogan är att ACCEPTERA att vi är där vi är. Vi kan inte forcera oss till vigare kroppar eller öppnare sinnen och ödmjukare hjärtan. Det är ett ständigt accepterande av vårt nu. Det är där lyckan finns. Precis som min underbara hund accepterar att hans matte tycker om att skriva i hans sällskap. Namaste, Malin
