Jag minns första gången jag började blogga för tidningen Leva. Det var ett stort steg för mig att få ett samarbete med en tidning. Det för mig gav mig en känsla av att mina ord hade en betydelse. Jag har ju skrivit sedan jag var väldigt liten. Jag har fört dagbok och skrivit poesi sedan tonåren och älskade svenska lektionernas " hitta på ett ämne att skriva om" då jag fick välja fritt ur mina tankar och sätta det ner på papper. Sedan tiden med Leva har det blivit blogg samarbete med tidningen Amelia och fem böcker med samma tema som mina bloggar. Att inspirera till hälsa och yoga och till att få en stund av reflektion för mina läsare. Genom mina resor ville jag att mina läsare skulle få slippa vardagens tristess och följa med mig på olika äventyr och även om de inte kunde resa med kunde de drömma sig bort med oss genom bloggen och mina böcker. Men så när en kvinna började skriva elaka ord om mig på bloggen och på andra platser kändes det inte lika roligt längre. I samband med att Dag Taylor dog blev hon ännu mer aggressiv och sa att det var mitt fel att han hade dött. Då orkade jag inte längre. Jag stängde ner bloggen och höll mina ord för mig själv en stund. Genom instagram kunde jag istället formulera mina tankar och blockera henne helt. Detta var 2014. Efter att hon hotade att döda min son polisanmäldes kvinnan och hon blev förbjuden att kontakta mig på något sätt. Sakta kunde jag öppna upp bloggen igen och låta orden flöda fritt men jag har gjort det varsamt och jag stängde självklart av kommentar fältet. För jag lägger ner min själ när jag väl skriver och jag skriver för att få andra att reflektera över livet,sig själva och det goda. Jag vill ge andra en stund av vackra bilder från mina resor att drömma sig bort till. Så det var inget roligt att ha näthatare som slängde ut sig negativa kommentarer och som egentligen inte hade något vettigt att säga mer än att de bara ville vara elaka. Deras bitterhet över livet skulle föras över till andra och min plattform var inte platsen. Det bestämmer ju jag det är ju min sk community, inte deras. Kvinnan fortsatte dock men utan att kontakta mig direkt och i höst är det rättegång. Många av mina följare har berättat för mig hur de saknat bloggen och att för dem var den även en tröst när dom som mest av allt behövde den. Så i samtal med mina barn har vi nu kommit fram till att en elak kvinnas frustration och ilska ska inte hindra mig från att göra det jag älskar. Att skriva. Jag ville skapa en bättre värld genom mina ord för politiker kan jag ju inte bli och då går det ju inte att låta en arg kvinna hindra mig. Så nu har jag skrivit på ett kontrakt med ytterligare en tidning så bloggen kommer nu att föras över dit. Jag kommer skriva fem gånger i veckan och det kommer bli allt möjligt precis som förr. Hälsa, mat, relationer, tankar, resor, äventyr, trädgård och yoga förstås. Jag är jätte glad över detta för det är en tidning som jag själv faktiskt tycker väldigt mycket om och nu under Juli månad kommer ni strax få uppleva öppnandet av den nya bloggen. Så jag hoppas ni kommer tycka om den. Det är väldigt mycket roligt som väntar nu. Min och Tess podd får bara mer och mer lyssnare, Mallorca boken kommer få nya bilder som vi kommer ta i sommar jag och Martin. Livslust och hälsa ska bli ljudbok och hösten kommer vara full med nya roliga saker. Mycket som jag hoppas inspirerar er också. Nu i morgon åker jag upp till Järvsö och det är också ett nytt kapitel i min och syrrans liv. Vår syster Monica bad att vi köpte ut henne så nu äger vi mammas hus bara jag och Kristin och våra barn. Hela Martin terass är fylld med blommor som ska upp och planteras i veckan. Jag och systrarna ska ha tid tillsammans och göra det sista av uppdelningen av mammas saker. Mormor och mammas ande finns i hela området där uppe och en liten fågel kommer varje dag och sätter sig på utebelysningen och pratar med oss. Med varsamma händer försöker vi hedra deras minne men samtidigt skapa en plats som är vår. Ingen vill bo i ett museum. Vi behöver skapa en känsla som passar oss men med kärlek till det dom står för och skapade. Där finner vi båda ett lugn och landar i oss själva när allt annat snurrar. Att Martin också älskar huset gör det ju ännu mer fantastiskt. Ja ni älskade blogg vänner, som mamma sjöng... "Nu väntar något nytt som ingen anar än.. " Hoppas ni hänger med mig på mitt nya äventyr. Jag tycker nämligen om att hänga med er. Namaste, Malin Foto av Katarina Di Leva, Martin Charlton och mig.
