Ni vet när man är kär och lycklig och känner att möjligtvis har man hittat rätt. Så har varit ett tag för mig. Jag har vetat att varje relation som jag haft sedan jag var sju år och blev kär i Roland i 2:an har förberett mig för den här mötet. Putsat på allt som är jag, försökt att växa och förstå. Framför allt vem jag är. När min 16 årig son kom fram och berättade att han hade läst klart alkemisten pratade vi om innehållet och berättelsens budskap. Att du tror att guldet finns utanför dig och du letar världen över. Men genom alla resor får du mer erfarenheter och förståelse och en dag inser du att guldet är där du började. Alltså inom dig. Vi kan söka lyckan utanför oss och för en stund ser det ut som guld men som sedan faller i bitar av grus i våra händer. Däremot när vi försöker förstå oss själva, växa som människor, förlåta, älska och se med öppna ögon vem vi är... då kommer vi hem. Hem till ödmjukheten över livet. Ödmjukheten till oss själva och all vår strävan för att finna lyckan. Vi ser vem vi är och vem vi blivit genom livets resa. Vi kommer fram till att lyckan är inte utanför oss i karriärer eller materiella saker. Vi ser det trasiga och det sköra och också det vackra. När vi ser det fylls vi av frid och jakten är över. Vi har vänt tillbaka "hem". För det är där guldet finns. Isak förstod vad jag menade. I mötet med andra ser vi vem vi är genom alla våra reaktioner och aktioner. Vi behöver andra för att förstå våra ageranden. Se vem vi är. Alla du träffat av vänner, familj och partners har lett fram till just den här dagen. På gott och ont. Så vem blev du? Vem är du idag genom din resa? Vad lärde du dig om dig själv? INTE andra! OM DIG. Vad lärde du dig om dig? Vad VET du om dig själv idag? Vad behöver du putsa mer på? Och vad är du tacksam över? Vad behöver du förlåta? Vart behöver du släppa taget? Vart är det dags att älska helt och fullt och ha tillit... ? När jag vaknade i morse insåg jag att jag nog älskar honom ännu mer idag än igår. Alltså så där tokmycket. Och att jag är så innerligt glad att han träffade mig nu. Inte tidigare. För den jag är idag är en kvinna som är mycket klokare än den jag var. Klokare över vem jag är. Även tryggare som människa. Jag är den bästa versionen av mig själv och henne vill jag visa honom. Om och om igen. Så länge våra vägar är menade att gå bredvid varandras. När jag insåg det rasade ännu en skyddsmur runt mitt hjärta och guld sipprade ut. Gyllene guld.. Och jag tänkte... "jag är så kär att jag knappt kan andas. "
