En gång för länge sedan döpte min far sin segelbåt till Målarlisa. Lisa efter mig och målare efter honom själv eftersom han älskade att måla. På sen segelbåten hade en av mina roligaste upplevelser. Jag satt längst fram i fören en dag när det blåste lite mer och vi var på väg hem från Sandhamn. Vågarna var lite större än vanligt och jag satt där med flytvästen på och dinglade med benen lycklig över frihetskänslan. Vattnet stänkte upp i mitt ansikte och jag bokstavligen skrattade så jag grät. Nu sitter jag uppe i vårt fina hus i Järvsö och blommorna står i sin finaste prakt. Det är så vackert att följa "årstiderna" under sommarens olika skeden i din trädgård. Speciellt när jag inte är här hela tiden är möjligheten större att se förändringarna från den ena resan upp hit till den andra. Mamma älskade sin trädgård och pratade ofta om den. Mormor lika så innan henne här i vårt hus i Järvsö. Allt är så sagolikt vackert och jag ångrar att jag inte åkte upp hit oftare när hon var här. Men vi ska inte känna skuld. Skuld tynger ner och det förflutna går inte att förändra. Så jag försöker njuta av allt det vackra de skapat medan jag är här. Den plats där jag och Kristin och familjen får lite lugn och ro i själen. Igår kväll innan jag somnade tänkte jag på mamma och om hon var här. Då föll en liten liten fjäder från kudden som virvlat upp i luften ner på min mobil. Den formade sig till ett hjärta. Allt bara stannade till och jag tittade länge på mobilen. Mamma... Ja inga mer ord behövs. Namaste, Malin
