I fönstret står skott av en novemberkaktus som var min gammelmormor Stinas. Åtminstone om vi ska tro mormor Brita, hennes dotter. Jag sitter på den plats i köket där vi ofta fann att mormor satt och såg ut över bergen och dalgången. När vi frågade vad hon tänkte på sa hon att hon tänkte på "hemma". Det hem som hon ansåg som sitt, där hon växte upp. En by som heter Vålsjö och ligger inbäddad i en dalgång i de gröna hälsingebergen mellan Järvsö och Delsbo. När jag ser tillbaka på året som varit så har det varit ett rätt jobbigt år. Jag vet inte vad du känner min vän men för mig har det varit känslomässigt och ven fysiskt jobbigt. Självklart kan jag ju inte alls jämföra med vår väninna Hanna som har bott här i grannskapet sedan kriget i Ukraina bröt ut som värst. När jag ser henne så klagar jag inte utan tänker på att det som har varit jobbigt för mig är överkomligt. Det har varit tusen gånger mer för henne. Jag har haft saknaden av pappa mitt första år utan honom men hon har haft saknaden av hela sin familj som fortfarande är kvar i Ukraina medan hon är här och jobbar för familjens bästa. Hon har förlorat vänner och bekanta och landsmän. Och varje dag arbetar hon intensivt för att inte känna. Hon stannar nästan aldrig upp. Hennes kropp värker 100 gg mer än min. Min ångest är som en fis i rymden jämfört med hennes. Så även om jag haft ett annorlunda och rätt tungt år kan jag inte gnälla när jag ser hur tapper hon är. Jag har gått igenom det som är en naturlig del av livet. Föräldrar dör, klimakteriet och " vill jag någonting mer med mitt liv än detta?". Det hon har gått igenom ska ingen behöva gå igenom. Det är bra att ha perspektiv på saker och ting. Att tillåta sig att känna oro, smärta och sorg och ventilera den, känna den, men perspektiv gör att du inte fastnar där. Jag lärde ig ju otroligt ,mycket under detta året. Det finns gåvor att se och känna. Tror dock inte Hanna känner detsamma men samtidigt vet jag inte. Och är troende och de brukar finna en väg ut genom att ta till perspektiv dom med och ta hjälp av hopp och tacksamhet trots sorgen. Så vad väntar jag mig då av 2025? För jag vet ju vad Hanna önskar sig. Fred och att få komma hem även om hon lärt sig att älska Sverige mycket. Vi har så mycket att vara tacksamma över säger hon. Vilket vi nog glömmer ibland. Perspektiv... 2025 skulle jag vilja ge mer tid till naturen och regelbundet åka till Järvsö. Jag älskar Stockholm. Ja jag älskar nog Stockholm med än vad jag någonsin gjort men jag känner att mitt välmående ligger i långa promenader i skogen, odla i vår trädgård där och det folkliga. När det gäller Stockholm vill jag gärna ha mer kultur, litteratur och konst i mitt liv tillsammans med trevliga smakupplevelser. Gå på museum ofta, ser mer på bio och besöka gallerier och teatersalonger. 2025 vill jag gärna vara mer med familjen och vännerna. Ja jag känner nog att när jag liksom har perspektiv på saker och ting och tack vare Hanna känner att jag ska värna om de möjligheter vi trots allt har här i Sverige för från den ena dagen till det andra kan allt förändras, så är familj och vänner så betydelsefullt. När jag ser hur finaste Hanna sliter för sin familjs skull ser jag vad jag har i mitt liv som inte hon har men som jag inte värnar om tillräckligt. DET ska jag bli bättre på 2025. Jag vill värna om livet 2025 och dess innehåll för att jag KAN det. Jag har det nära mig och det är inte sönderkrigat eller förstört. Jag vill leva ut mina drömmar för hon kan inte det och jag kan. Sluta ta saker och ting och livet föregivet. Alltså det har jag ju inte men ändå... jag kan bli ÄNNU bättre på att värna om det liv jag har och dess innehåll. Det ska jag fyll mitt 2025 med! Vad ska du min vän fylla ditt 2025 med? Kram Malin PS: Gott nytt år!!
