Jag skulle idag vilja skriva lite om klimakteriet men också om min nyfunna kärlek till kvinnan som väsen. Du får gärna dela vad du känner och gärna vad som kan hjälpa oss andra här på kommentarer. Och nu när jag börjar komma ut på andra sidan så känner jag att det också är viktigt att dela att det finns en ny vår och en ny gryning. Ni som kommit dit, oftast kvinnor fler 60 får gärna dela det också. Först lite recap: Jag märkte så tydligt att jag inte kunde äta ohälsosam mat på samma sätt längre. Förutom att jag gick upp mycket lättare så hade jag också svårare att gå ner dom. Men det var inte bara det. Kroppen hade sina små krämpor både här och där när den nu försöker anpassa sig till det nya. Ett liv utan så mycket östrogen. Eftersom jag valde att inte äta eller lägga till medicinsk östrogen så fick jag vara ännu noggrannare med att ge kroppen vad den behöver och vad den absolut inte vill ha. Men det tog tid innan jag ville inse att det var så. Under dessa år igenom klimakteriet har jag märkt att alkohol, socker, fel sorters fett och koffein inte mot tas med samma acceptans av min kropp längre. Jag blev mer bakis, jag blev extremt stresskänslig av koffein ja näst intill snurrig och fel sorters fett och socker satt sig antingen som fett depåer på rumpa och mage eller som små fett knölar lite här och var. Jag behövde verkligen tänka om. MEN... Det som också jag upplevt under klimakteriet var ju att jag var mer sugen på alla dessa saker. Mest kanske för att frånvaron av östrogen gjort att jag kände mig tom och känslan av tomhet kan kännas som depression och vad vill man då? Jo fylla sig med det som för stunden gör en glad. Allt det jag borde undvika. Alltså dopamin kicka för att ta sig ur eländet för en stund. Lägg då till föräldrar som dör, barn som flyttar hemifrån och någon form av döds ångest. Ingen bra kombo. Det var ju som bäddat för livets tröstemat och koppar av kaffe. Ibland kändes det nästan som ett straff. Att gå från den unga fräscha kroppen och sinnet till den kloka visa i 60 års åldern. Som ett jäkla långt långsamt farväl som jag bara ville skulle ta slut. Och till en början fattade jag ju inte ens vad som hände. Den här bilden är nog en ganska bra beskrivning på vad jag kände under de först fyra åren av klimakteriet. Bedövad, ångestladdad och ledsen. Och det var också lite grann som en vägran. Jag hade inget emot att bli äldre, jag ville bara inte att min kropp skulle bestämma hur jag skulle leva. Jag ville fortsätta mitt gamla liv och jag näst intill överdrev det. Men tillslut fick visdomen i mig komma till orda och det var liksom lite att gilla läget. Det hände exakt för ett år sedan. Det som hjälpte mig var att se långsiktigt. Att inte se det jag behövde förändra för att må bra igenom klimakteriet som ett straff utan som en investering i ett långt liv. För ju mer jag klagade över den här tiden i mitt liv desto mer tyckte jag ju synd om mig själv och åt fel eller sket i att träna. Men jag visste också att det är faktiskt viktigare än någonsin att bit ihop under den här perioden i livet. Ja jag vet det är jäkligt orättvist då det också är en hel del tråkigt som händer i livet just denna period ( föräldrar dör, barn har inte tid med dig, vänner får sjukdomar eller dör och hela kroppen beter sig helt galet) Då tycker man ju att Gud, universum eller änglarna skulle ha lite empati med oss kvinnor och ge oss rätten att njuta av tröstemat, vin och koffein, utan konsekvenser, för att orka. Men nej då!! Trösta mig med mackor har varit min melodi hela mitt liv. ÄLSKART! Ja det där var lite om min första år genom klimakteriet så vart är jag nu? Nu känns det dock som att jag har kommit ut på andra sidan. Och det som hjälpt var ju dels att gilla läget och näst intill helt plocka bort det som inte var bra för mig. Mot min vilja märkte jag ju att alla gånger jag åkte till Masesgården och åt ren hälsosam mat så försvann värken i benen. När jag började med koffeinfritt kaffe försvann ångesten och snurret i hjärnan. Jag köper dock riktigt koffein fritt för jag tycker snabbkaffe är så otroligt osexigt. Jag VILL koka mitt kaffe i min lilla italienska kaffe bryggare. Och om jag någon gång tar en vanlig kaffe så ska den vara typ den godaste kaffe som någonsin gjort för att det ska vara värt spinnet i kroppen och knoppen sen. Jag plockade helt bort vete, alltså inte gluten utan vete, vilket har gjort en otrolig skillnad i min kropp och för svullnaden i kroppen och ansiktet. Jag märkte det av att jag hade det typiska gluten svullnaden även efter att jag ätit glutenfritt. Och det innehåller ju vetestärkelse oftast. Det är ju en liten lycka dock för mig eftersom jag älskar bröd och det är lite av min akilleshäl. Så nu äter jag bara mitt egna bakade bröd på andra mjölsorter än vete och surdeg förstås. För det finns inget sådant i livsmedelsbutikerna eller på bagerier. ALLT innehåller vete på något sätt eller vetestärkelse. Sötsaker har det varit lättare att sluta med eftersom det är så mycket forskning som pratar om att socker är kopplat till demens, fettknölar och försurning i kroppen ( lederna blir stela, celluliterna blir fler). Men jag har faktiskt också trappat ner på min älskade honung. Jag kunde ta honung till varje kopp te och jag dricker rätt mycket te. Nu njuter jag av honung bara i sitt hälsosamma syfte en gång om dagen typ. Det som var ett stort motstånd under klimakteriet, eftersom denna där tomheten fanns i mig och sorgen, det var träningen. Jag ville bara inte. Kunde inte alls motivera mig och då har jag ju aldrig varit träningsintresserad egentligen så inte blev det lättare att motivera sig till det. Min räddning blev vår hund Nala och våra promenader i skogen. Och också att låta skogen och naturen läka mig på det bästa sättet. Det var många gånger som jag upplevde att jag inte orkade gå utan bara ville sätta mig ner mot ett träd. Och jag blev ledsen att jag var så trött. Men nu har jag insett att det inte bara handlade om trötthet utan att kroppen och naturen sa : " Sätt dig ner en stund och låt naturen få ta hand om dig. Du har tagit hand om 4 barn tills de var 18 år, du har kämpat som många andra ensamstående föräldrar för att få saker och ting att gå ihop, du har kompromissat i relationer, varit rädd och orolig när barnen inte varit med dig, haft mensvärkar och gått igenom fyra födslar... livet med allt vad det inbär som mamma har hänt dig som hos andra kvinnor och du håller på att ta avsked till henne och gå in i den gamla visa. Sätt dig ner kvinna och läk! Vila, återhämta dig... " Och då hände det där lilla extra som jag behövde. Jag hedrade kvinnan jag varit och tog hand om henne. Sa till henne att hon varit fantastisk och hon har all rätt till sin vila. Jag kramade träd, jag sköljde ansiktet i vattendrag, jag la mig ner i snön. Jag fortsatte med mina promenader men jag tillät mig att omhändertas av naturen och jag kramade om mig själv. Jag slutade tycka synd om mig själv för att jag gick igenom klimakteriet och istället acceptera att allt det fantastiska med att bli och vara kvinna och mamma måste få ta sin tid på väg in i förändringen till den visa. Jag tänkte på det mormor alltid sa "Det tar nio månader för ett barn att växa i din kropp till att bli ett liv. Du måste låta det ta minst nio månader att gå tillbaka till din ursprungliga kropp. Stressa inte." Och det var lite samma här. Det fantastiska miraklet och det komplexa med att vara kvinna för att kunna skapa liv på jorden måste få ta sin tid att lämna. Herregud det är ju inte bara att dra ut den sladden eller trycka på reset. Kvinnan är ett väl genomarbetat detaljerat väsen ( av Gud, gudinnan, universum, livets längtan till att fortplanta sig om och om igen genom oss) som behöver kärlek och empati under denna tid och framförallt behöver hon TID att ta farväl. Så slutligen, kom ihåg älskade kvinna att du är fantastisk och tänk vad otroligt mycket du behövt klara av under tiden från första mensen till den sista och eftervärldarna där efter. Du är ett intelligent, komplext system som är i förändring. Hedra dig, ha empati till dig och var också tacksam för vad livet gett dig som kvinna. Och du kommer komma ut på andra sidan. ALLA mina väninnor över 60 säger att det är den bästa tiden som väntar. Det finns en gryning. Det finns en tredje vår. Andas.... och du, du är inte ensam igenom detta. Vi andra gudinnor håller om dig. Kram Malin Jag och min äldsta son Christopher.
