Jag har haft tre större traumatiska upplevelser i mitt 55 åriga liv som skakat om och fått mig att reflektera över mitt liv. Självklart när jag jämför det med att leva som de Yazidiska kvinnorna i dokumentären Sabya så kan jag nog anse att jag bara sk knipa igen med min sk PTS och inte gnälla. MEN jag gnäller inte. Jag har alltid istället låtit den utveckla mig. Gråtit mycket ja men min mormor lärde mig att alltid resa mig upp igen. Fördelen med dessa negativa upplevelser där livet visar sig på sin sköra sida är att jag börjar lev ännu mer. Tex började jag surfa när jag var 49 år gammal. Jag älskar hav men är rädd för djupt vatten och att hamna där nere. Men jag är behov av hav i mitt liv. En konstig kombo. Så när jag började surfa hade förutom just upplevt något väldigt obehagligt och extremt sorgligt en enorm rädsla för att dö där i vågorna. Men jag bara vägrade ge efter för det. Friheten och livet var viktigare än rädslan och paniken. Även om jag bara varit ute på de sk gröna vågorna några få gånger och snarare hållit mig på de mindre är det bland det bästa jag gjort. Och nu är jag på en sådan plats igen… där känslorna och upplevelserna i livet får mig att reflektera och känna ” fasiken det måste vara mer än det här?? Vad finns mer att förverkliga och uppleva? Har jag fastnat i ett ekorrhjul… Hela min kropp vill någonstans. Kliva över ännu en begränsning och våga. Men jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. Men det gör det hela ännu mer spännande. Vem vet vart mitt liv svänger nu… men jag känner samma kombination av tom rymd och rastlöshet som alltid när den kommer. Men jag är inte orolig… jag vet att det är nära. Och jag kommer älska det, när jag väl vågar hoppa. Det brukar i alla fall vara så. Kram Malin
