Ryggsäcken är packad för första gången på ett år. Den som varit min bästa vän i över 20 år ställdes undan för att för en stund glömmas bort. Eller vart det kanske så att jag medvetet tryckte den bort ifrån mig? Jag vet inte.. Jag har varit en resande i hela mitt liv men när den andre av min två föräldrar dog rasade lite min värld. Det var en sådan enorm förlust som jag, mitt självständiga jag, inte var beredd på. Min första känsla av att min ungdoms panik-attack kommit tillbaka kom första året efter mamma gått bort. Jag tror att det var därför jag lutade mig emot Martin så hårt. Jag kunde ligga i sängen när jag skulle sova och börja skaka för absolut ingeting. Då visste jag inte varför. Jag visst inte att summan av sorger som läggs på varandra tillslut kommer skapa ett jordskred av känslor för att gjort mitt yttersta för att hålla masken. Framför allt inför mig själv. " Allt var bra" men som den intuitiva och inkännande personen jag är visste jag annat. Men jag sprang på och motstånd emot olika saker började krypa fram. Jag ville inte resa, jag ville inte vara yoga lärare, jag ville inte bo i Stockholm, jag ville inte umgås med vissa människor. Jag märkte också att min kärlek till mina barn och behovet att att vara i deras närhet var djupare och starkare än när de var små. Var det pga att de inte behövde mig lika mycket som de vuxna individer de nu var. När pappa dog 2023 knuffades jag helt omkull. Jag värjde mig först som den starka individ jag är, överlevaren. Men succesivt, och kanske ju mer jag förstod hur mycket han älskade mig, rubbades mitt starka ständiga upprätthållande. I tv hade han sagt till Mark Levengood att jag var hans själs spegel. Att den låt han var mest stolt över var Lisa, den han skrev till och om mig. Tårarna rann så intensivt och jag kände bottendjup sorg. Allt vi skulle uppleva tillsammans... Jag flyttade ju hem från Mallorca för att vara med mina föräldrar nu när de blev äldre och så dog dom. Detta har jag skrivit om tidigare. Det fanns en tid då pappa arbetade på Allsången som han väldigt sällan hade tid för mig och barnen. Han ville men succén med Allsången tog all hans tid. Jag bodde då uppe i Järvsö med Tommy och barnen och den som ofta rykte in som ställföreträdande pappa var min mosters man Harry. Han och min moster var ett stort stöd som både föräldrar och mormor och morfar då mina föräldrar hade fullt upp med sina arbeten. Under julen 2023, någon månad efter pappa gått bort, bad Harry mig att komma förbi honom och vi satte oss att prata. Han ville veta hur jag mådde efter att pappa somnat in och visade stolt upp tavlan som pappa målat som han hade på väggen. Han berättade också hur mycket han tyckte om mig. Och hur mycket min mormor och mamma älskade mig för det hade dom sagt. Att jag aldrig skulle behöva vara orolig. Ett samtal som jag är så tacksam över idag för bara någon vecka efter det gick jag förbi hans hus och såg ambulansen stå på gården. Jag sprang in och såg hur ambulansförarna gjorde sitt yttersta för att rädda hans liv. Inre bilder och känslor som jag alltid kommer bära med mig. Två fadersfigurer inom bara några månader som lämnade oss i sådan sorg.... älskade pappor. Det var någon gång där i Januari 2024 som allt kom ifatt mig. Jag hade en dödsångest som jag inte kunde kontrollera och jag visste att jag nu behövde aktivt ta hand om mig. Och jag vet inte vad du känner men när ens föräldrar inte finns kvar längre och när ens barn flyttat hemifrån finns helt plötsligt tid för dig att känna efter hur du mår. Faktiskt tid har kanske alltid funnit, du har jobbat, gått på gymmet och ditt liv har rullat på men jag menar i tankar och i känslor. För när så stora delar av vårt liv men också det som konstant upptagit en stor del av vår tankeverksamhet inte finns eller klarar sig själv får du " tid" att lyssna på hur du själv mår. Och klimakteriet gör inte förlusten mindre eftersom du även håller på att förlora hormonerna i kroppen som alltid tagit dig på en hormonell bergochdalbana. Jag kände så mycket kärlek till mina föräldrar och till mina barn men på något sätt kände jag att tiden att visa det hade sprungit ifrån mig. Jag kunde inte vända om och göra rätt. Och tänk om jag nu skulle dö och inte få se mina barns vuxna liv om så än på avstånd. Plus att jag ville absolut inte att de skulle förlora mig. Och i allt detta så insåg jag kanske att jag också tappat bort mig själv. Eller jag visste inte längre vad jag ville med mitt liv och tänk om jag inte hinner? Tänk om jag dör utan att veta vem jag är eller utan att uppleva allt som jag ville uppleva. Men vad var det??? Livet blev så jäkla skört och faktumet att jag nu var äldst i min lilla familj var sjukt jobbigt. Så mycket förlust på något sätt som triggade igång en fullkomlig panik över att dö. Men igenom allt det jobbiga fanns också en möjlighet. Att se vem jag var utan min föräldrar och utan min utflugna barn och att landa i den djupaste sorgen. Att inte fly den. Det blev ett år men väldigt mycket fokus på mig och mitt eget välmående. Inte en massa yogadeltagare hur mycket jag än älskade dom. Och genom detta och och skrivande av min bok om just denna tid växte en stor empati för kvinnor i min egen ålder. För kvinnor som går igenom livet mellan 45-60. Och just nu när jag skriver det sitter jag på tåget till Tällberg och ska ha min helgkurs med min jämnåriga väninna Camilla. En kurs bara för kvinnor 45 plus. En kurs med så mycket kärlek och omtänksamhet om oss själva tillsammans i systraskapet. I går kväll la jag även ut endags kurser som jag kommer ha i Järvsö. Fyra timmar med yoga, meditation, vandring, samtal och gemenskap. Egen tid själv men inte ensam. Kvinnor har samlats i cirklar och slutit upp runt elden sedan urminnes tider. Jag ville skapa några timmar när kvinnor för en stund kunde ge sig själv egen tid men ändå inte vara borta för länge från familjen. Eller där kvinnor kunde åka till Järvsö och ge sig själv en hel helg av tid med sig själv. Komma förbi mig en stund för att sedan fortsätta med sin egna tid. Allt jag önskade att jag själv gett mig själv under dessa åren. Jag känner att jag är redo för mitt nästa kapitel i livet igen. Jag har inte längre dödsångest och känner mig nyfiken. Jag behöver inte finnas för mina barn rent fysiskt 24/7, jag är bara ett samtal bort. Jag behöver finnas för mig 24/7. Jag kan börja bocka av min bucketlist av vad jag ska hinna med innan jag blir för gammal då jag inte kan rent fysiskt röra på mig på samma sätt som nu. Jag kliver in i tredje våren och knopparna har redan brustit. Jag tror jag börjar sagt sakta blomma ut in i den vad indianerna klara den gamla visas tidsålder. Och jag är redo. Jag har ju alla dessa magiska kvinnor runt omkring mig. Er kvinnor! Tack för att ni finns. Älskade kvinna, jag förstår dig, jag känner med dig, och vi reser oss igen. Kram Malin
