Betraktar med klara ögon allt som händer runt dokumentären om Josefin Nilsson och över vårt land sveper en vind om upprättelse för Josefin. En upprättelse som är befogad. När jag läser i biografin om Hildegard von Bingen och hennes råd om hälsa och välmående står den känslomässiga och den psykiska hälsan i fokus. Att vi äter bra och tränar är kanon men det kommer ändå inte räcka till om vi också spenderar mycket tid på negativa tankar eller inte vårdar våra känslor. Hon pratar om att ånger är en av de viktigaste frågorna och insikterna till läkning. När jag igår vandrade genom söders gator på väg till en föreläsning som jag skulle hålla lät jag tankarna snudda vid just detta med ånger. Vad jag har sett så kommer ännu bara förklaringar från den kände skådespelaren och att detta redan är utagerat i rättegång. Visst det är ju sant även om jag personligen är oerhört besviken på domen. Men jag är just nu mest nyfiken på vad som händer i just honom. Kände han någonsin ånger över det han gjorde när han förstod hur dålig hon blev efter hans slag? Känner han ånger nu när alla vet vad han gjort och är den ångern då baserad på hans eget ego, " Jag önskar att jag inte gjort detta för då hade jag sluppit den här skiten nu." Eller kommer den från vad jag tror Hildegard menade " Jag önskar att jag vetat bättre, jag önskar att jag inte skadat henne så. " Det är fuktigt i luften när jag vandrar över Mariatorget och leran fastnar på mina höglackade skor. Jag försöker borsta av det med mina fingrar men leran fastnar istället på mina händer och skapar ett grått märke på mina skor. Jag behöver vatten att skölja av det. Jag bestämmer mig för att gå på tårna den sista biten och tvätta av skorna så snart jag kommer fram. Den skit vi skapar kommer alltid på något sätt finnas kvar och göra märken i vår historia och i vår kropp. Pga det han gjorde kommer han nu för evigt vara skådespelaren som slog en kvinna så illa så att det blev en utformning i väggen. Väggen reparerades. Skadorna på hennes kropp försökte också lagas men blev bara värre med åren som gick. Liksom såren i hennes själ och en dag dog hon. Han som var och är en av våra bästa skådespelare i vår tid, det kan ingen ta ifrån honom, kommer numera inte minnas genom den magi han skapade på scenen. Utan som den man som misshandlade en kvinna så hon en dag dog. Undrar om han ångrar sig? Jag bläddrar genom olika quotes på nätet och hittar den här. Och texten är sann förutom att det inte borde stå " but those choices..." Det borde stå " and those choices made you exactly who you are today." En skådespelare ingen längre respekterar. Ångrar han sig... Ångrar du dig? Finns det saker i ditt liv som du känner att du gjorde fel, mot dig själv eller någon annan, som du känner att det forfarande gnager inom dig men för att skydda dig själv letar du ursäkter för att orka? Precis som hans " Det var alkoholen!" Och " jag är bättre nu! " Litet eller stort... Vi alla har väl något som vi ångrar och tar oss igenom med ursäkter. Men är det det som ger den sk "befrielsen" i hjärtat? Jag gick den sista biten fram på Hornsgatan och mot mitt mål och inom mig gick tankarna till allt som jag för stunden kunde komma på att jag ångrade. Ångrade på så sätt att jag vet att det ibland gnager inom mig och jag försöker hitta på ursäkter för att det inte ska bli så jobbigt. Igår tog jag dom en och en tillsammans med mina steg. " Det var fel Malin... du skulle inte gjort så." Känslan känns djupt i mitt inre och skulden är total. Jag undviker tankar som ska " förklara" mitt misstag. Men sen stannar jag enbart vid orden " Det var fel. Ja jag ångrar mig. Förlåt mig." Och förlåtelsen är riktad till mig själv från mig själv men också i tanken till den det berör. Känslan som uppkommer känns lite lättare än förut. Och jag förstår på något sätt vad Hildegard menar om vad som händer i oss när vi bär på skuld. Gjort är gjort och det är för evigt huggit i sten. Men vi kan välja hur vi tänker om det. Antingen går vi in i försvar som ändå på något sätt inte är den befriande känsla som vi behöver för att läka. Utan istället se sanningen, som vi på något sätt ändå vet, och att ångra det och inte ursäkta det och säga tyst inom oss till oss själva, förlåt mig. Andra kommer kanske inte hålla med oss. Andra kommer kanske inte förlåta dig eller mig och tiden är åndå förbi för att göra om och göra rätt. Men vi kan se det vi gjort, förstå att det var fel och ångra det och sedan säga förlåt. Även om ingen annan än du själv är den som lyssnar. Sverige kommer aldrig förlåta skådespelaren för det han gjort och from med nu kommer ingen kunna höjja sin hand mot någon. Inte heller är det från denna dag ok att verbalt misshandla någon. Svenskarna har blivit starka tillsammans och ser väldigt hårt på det. Det är inte heller ok att använda härskarteknik mot sin partner, familjemedlem eller före detta partner. Inte mot någon. Men det är inte skådespelarens misshandel av henne som förändrat världen. Det är dokumentären. Någon som valde att inte längre vara tyst. Någon som valde att säga sanningen. Någon som vågade att säga stop. DÄR är kraften. Att våga säga stop. Namaste, Malin
