Jag och mina två äldsta barn har ngt gemensamt. Vi har förlorat en förälder. Och det gör att vi har en nivå i vår relation där vi möts. Ja även mina yngre barn, som inte förlorat en förälder men ändock en mormor och även sett och varit nära de två äldsta i sin sorg, har det mötet. Att inte ta sina föräldrar för givet. Och när jag igår filmade med Christopher och pappa tror jag både jag och Christopher tog lite extra vara på stunden tillsammans. Jag är så otroligt medveten om min egen och min fars tid här på jorden. Och varje ögonblick jag får med honom vårdar jag som påsar av guld. Jag är rädd att det ska hända honom något alldeles för tidigt men samtidigt medveten om att detta är livet. Och jag fasar lite grann för att ha ännu en förälder där hela landet kommer känna landssorg. Så jag har sagt att han måste bli minst 100!! Jag är inte rädd att prata om döden. Den är en del av livet och den är viktigt att vara medveten om så vi inte förspiller vår tid här på jorden och tillsammans. Att vi är rädd om oss så vi inte checkar onödigt tidigt. Jag som är den enda förälder för mina äldsta barn får vara varsam om mitt liv inte bara för min skull utan även för deras. Livet är för dyrbart för att inte ta ansvar över. Att vårda sig själv och andra. Och varje ögonblick av njutning. Som salladen jag just nu äter när jag skriver den här bloggen. Lycka! Hälsa, gemenskap och det där lilla extra är vad livet ska vara fyllt av. Så länge vi har vår stund här på jorden. Som när Martin föreslog att vi sista dagen på Rhodos skulle spara pengar och äta bacon och ägg till lunch. Jag sa väldigt lugnt och still, det tycker jag verkligen att du och din dotter ska göra för det älskar ni men jag tänker INTE leva så. Så jag gick iväg själv till Kozas och beställde deras underbara sallad och deras fantastiska bröd och ett glas vin. Och satt där för mig själv och såg ut över havet och kände mig rikast i hela världen. Inte för att det var dyrt utan för njutningen var total och jag har så värld det. Skulle jag ha dött dagen efter var iallafall inte min sista måltid bacon och ägg. Utan mina barn kunde skriva på min gravsten, ”hon njöt och tog vara på livets gåvor in i det sista. ” Sedan väntade underbara samtal med Dimitris och hans mamma. Ja en lunch att minnas. Livet är en låda med choklad…. Och jag tar en och en och njuter av varje ögonblick. Namaste Malin
