Masesgården har i några dagar hållit om mig med sin kraft och sitt lugn. Jag älskar verkligen att åka hit men denna gång mer än någonsin. Förutom att jag drabbats av ryggskott igen så har jag sedan länge känt att min kropp längtade efter att byta skinn. Som om jag ville kliva ur ett skal som jag de senaste åren använt som något falskt skydd. Jag visste så fort jag kom hit att den rena maten, de stärkande grönsakerna och frukterna skulle rena min kropp och bygga upp den inifrån. Men jag visste också att yogan skulle läka mig och göra det möjligt att kliva ur mitt skal. Jag har tagit långsamma promenader tillsammans med djupa andetag. Jag har mediterat och bastat. Allt för att på något sätt släppa taget om det som inte längre är det skydd jag behöver från sorger och rädslor. Svettats ut gifter och duschat kallt för att stänga porerna. Ätit 100 % ren mat och på kvällen bara druckit en soppa till middag för att mina organ skulle ha minimalt att arbeta med under kvällen och natten. När jag låter min kropp vila ger det så stor plats för återhämtning. Jag behövde det! Örterna har renat mig inifrån och ut genom säkert fem koppar te om dagen. Och jag har även sett till att klyva en vitlök i små bitar och svalt för att slippa smaken i munnen men ändå få nyttigheten i magen och tarmarna. Jag har även undvikit laktos och gluten under dess dagar och igår kom det. Tårarna.. Inom buddhismen så säger dom att lidandet är en del av livet. Framför allt då vi eftersträvar att bli lyckliga genom andra och yttre saker. Våra begär och vår åtrå vill stilla våra hungriga sinnen och när vi inte får det vi begär eller längtar efter blir vi besvikna och ledsna. Men vi kan bli fri eller rättare sagt friare genom att ha förståelse för vart våra behov och våra begär kommer ifrån. Och ju mer kunskap och ödmjuk och medkänsla vi skaffar oss desto mindre lidande. Buddhisterna pratar om den gyllene medelvägen. Och jag har full förståelse för den filosofin. Den handlar inte om någon Gud för saknaden av en Gud och upplevelsen av frånvara av kärlek i vårt liv skapar saknad och sorg. Den handlar snarare om att se sanningen om att vara människa och hur mycket lidande vi själva skapar genom allt vi vill ha för att bli lyckliga. Att se vad vi har och känna tacksamhet för det. Många gånger upplever jag att ju mer tacksam jag är, desto lyckligare är jag. Men inte för att det jag saknar försvinner utan för att mitt fokus blir inte det som gör ont i min kropp eller i min själ utan fokus blir det jag har och det jag känner lycka inför. Som en av mina senior sa som fått reda på att hans värk i kroppen var MS: Jag är inte en sjuk man som försöker bli frisk. Jag är en frisk man som har lite krämpor. Skifta fokus som blir du lyckligare tänker jag i mina lite mer grubblande stunder. Och ibland så behöver man också bara få gråta ut. Släppa garden och sorgen till marken. Inget är så skönt som att få gråta ut när man verkligen behöver. Och det fick jag göra igår efter Magnus yogapass. Tårarna forsade där i duschen och det var verkligen himmelsk skönt. Nu känns min kropp renare även om min rygg fortfarande är svag. Men jag är på rätt väg. Så innerligt tacksam för det. Nu väntar en underbar frukost. Jag längtar! Kram Malin
