Flera dar i veckan åker jag till min lokal där jag yogar, skriver och filmar. En plats som jag kallar ” Malins Happy Place”. En liten pärla som gör mig lycklig. Jag har just nu ingen bil och inväntar med att köpa en för att el/hybrid bilar är rätt dyra och för mig finns just nu inget annat alternativ än miljö bil i mitt mindset. Så jag googlar och letar tills det dyker upp en bra bil med ett bra pris. Tills dess åker jag kommunalt. Det tar mellan en timme och 20 minuter till två timmar beroende på bussar och trafik. Men det är värt varenda sekund. Ibland åker jag redan 06.18 på morgonen om jag bestämt att vara på plats tidigt. När jag bodde på Mallorca då levde jag på samma sätt. Jag har egentligen inte haft bil sedan 2012 då jag upplevde att min påverkan med flyg på vår miljö räckte. Jag älskar att åka kommunalt. Jag har sedan jag var barn älskar att sitta i min egna lilla bubbla och filosofera. Jag tycker om att betrakta människor och tankar runt vart de kommer ifrån och vart dom är på väg och att våra vägar kanske aldrig korsats innan denna resa och aldrig kommer korsas igen efter den. Vi har en timme som vi delar i livet för att sedan skiljas åt. Att resa kommunalt gör mig också påmind om andra människors öde. Det gör mig ödmjuk. Jag är en resande och har alltid varit. Och nu för tiden kan jag sitta med mina airpods och lyssna på musik eller en ljudbok. Älskart! Igår var jag och tände ett ljus i en kyrka jag passerade på vägen. Det är också fördelen med att promenera mycket som jag gör på väg någonstans, att jag kan stanna till och gå in vart jag än vill om tiden tillåter. Bil tar oss oftast från en punkt till en annan och jag upplever att jag då får inte så mycket tid för mina betraktelser eller upplevelser av andra. Och när jag satt där i kyrkan tänkte jag på alla dessa vackra möten. Allt ifrån de korta möten jag får på väg till en plats eller de längre samtalen. Vi behöver varandra så mycket just nu. Vi behöver bygga på en tillvaro där vi stöttar varandra. Litet som stort. Igår när jag var på en insamling för fattiga barns utbildning i Kenya så slog det mig självklart den otroliga generositet som finns om vi bara vill. Och att när vi samlas som igår, skänker vi bort mer av våra pengar mer än vad vi hade gjort var och en på olika platser. Och jag blir också så berörd av all dom som skänkt saker som andra kan buda på för det är ju egentligen dom vi ska tacka. Nu ska jag snart byta buss men jag tror jag hinner till den tanke med morgonens blogg i alla fall. Vi har ju äntligen fått en kvinnlig statsminister och jag tänker väldigt mycket på min mamma just nu. Hennes otroliga omtanke och generositet. Som barn ville jag att hon skulle bli statsminister, helst president i världen till och med! Mamma röstade alltid borgligt men i hjärtat var hon nog egentligen socialdemokrat när jag tänker på hur hon agerade utifrån hennes hjärta. När jag var barn var en av våra grannar sosse och han sa tydligen till mamma enligt min barnflicka att ” Du är mer socialdemokrat än någon annan jag känner.” Pga av hennes tanke att vi måste hjälpa varandra i den här världen. Hon var som vår tids Robin Hood det var bara att hon stal inte ifrån andra utan hon gav ifrån sitt eget konto. Både ekonomiskt och i kärlek. Så summa kardemumma när jag jag väl har kommit fram till mitt lilla kreativa näste utanför stan så känner jag mig fast i min tro att för att världen ska bli bättre på alla plan behöver vi se varandra och allas vår betydelse i hjulet som snurrar. Vi har bara en planet och det känns absolut meningslöst att lägga så mycket pengar på att en dag flytta till Mars som att om vi la de pengarna på att stabilisera världens ekonomi och vår planets, så också människans framtid. Och då känner ju jag att mina resor kommunalt och mina promenader i Sundbyberg eller i stan gör att jag dagligen möter andra, ser andra och känner mig som en del av något. Något där vi tillsammans skapar en bättre värld och den börjar med att vi kliver utanför vår egna skyddade verkstad och möts. För vi ALLA behöver varandra. Namaste!
