”Ni har fyra veckor på er” den meningen känns rätt märklig när du bara några dagar tidigare sett din pappa ta sitt sista andetag. Fyra veckor till att få ihop en begravning inte bara till vår pappa utan till hela svenska folkets teddybjörn. Men på något sätt så har planering och struktur varit lite av en räddning igenom oro och sorg. Att bli paralyserad hjälper ingen. Framför allt inte dig själv. Det har jag lärt mig den hårda vägen genom två rätt stora trauman som gäller dödsfall i mitt liv, nu tre med min pappa. Att bli paralyserad av oro och sorg är inget alternativ för mig för det gör det väldigt svårt att ta sig upp från den platsen sen. Det är mer en nedåtgående spiral. En plats jag absolut inte ville hamna på. För mig har det varit så tydligt att jag behöver ha någon märklig struktur. Jag har i alla dessa tre fall fokuserat på att ta hand om alla andra, ställa frågor, fixa mat, ta hand om mina höns, hjälpa mina barn med att handla osv. Att varje morgon GÅ UPP och strukturera dagen. Oavsett om det handlar om personen som är sjuk eller händelsen vid tex dödsfall eller oro i min vardag. Och det har inte en enda gång handlat om att fly smärta. För min mamma lärde oss när vi var väldigt små att-gråta ut för att lätta på trycket i det känsliga hjärtat. Se en sorglig film, lyssna på en låt som berör eller som jag gör, gråta ut i duschen. Släppa ut känslorna. Så även om jag och lilla syster Maria gav varandra en blick av oj... när orden kom till oss om de fyra veckorna för vi visste vad vi hade framför oss är det också en del av sorgearbetet. Någon slags räddning ur smärtan. Att fokusera på en sista hyllning, ett vackert farväl och all kärlek vi känner. Vet inte om ni känner som jag men annan sak som jag har lärt mig vid sorg när de gäller de som står utanför och ser in, det är att alltid först fråga den som är i oro över en sjuk anhörig eller den som är i sorg, om hur hon eller han mår. Inte fråga om hur den som är sjuk mår. Gäller det någon som har gått bort känner jag att man ska tänka på att inte titta på den anhörige med ” stackars dig” blicken på en gång. För just idag kanske personen i fråga har ” en bra dag” då sorgen eller oron inte är krampaktig utan han eller hon för en gång skull kan andas. Just idag är kanske dagen då de försöker tänka på det ljusa hoppet vid oro eller de ljusa minnena vid dödsfall. Då är det rätt jobbigt att bli nedkastad i ”gropen ” igen. Så viktigt känner jag att först fråga om den som går igenom det om hur de mår och då på ett väldigt neutralt sätt. Sedan den som är sjuk. Och sedan varsamt gå vidare. Det bästa någon har mött mig med det var några veckor innan pappa somnat in. Två kvinnor oberoende av varandra och som jag inte kände gav mig en kram och en hand på min axel. Sedan gick de vidare. För hur det än är så behöver men inte bli påmind om oron eller sorgen. Jag i alla fall behöver att någon visar sin empati men utan att bädda in mig i ännu mer förtvivlad sorg utan snarare lyfter upp mig. Och det bästa sättet är neutral känna in och sedan låta mig visa om jag ens orkar prata om det. Eller hur? Kramar är dom bästa. Jag själv brukar bara skicka ett hjärta till andra som går igenom oro och sorg för att visa att de finns i mina tankar och jag finns här när dom själva vill prata. Många har gjort så med mig. En av mina barndomsvänner Tine hon har hört av sig mer eller mindre varje morgon sedan pappa somnade in med ett hjärta eller ”hur mår du denna morgon” eller ”vad ska du göra idag?”. Och då har jag kunnat välja vad jag vill svara. Vanligast har varit ” Först ska jag njuta av en kopp kaffe…” Att bara känna att det finns en dörr öppen, rent fysiskt till dina vänners hem, till samtal eller en kram räcker långt. Sociala medier har varit en lycka också. Jag har ju varje dag sedan kriget började tittat på nyheter minst två gg om dagen. Och tillsammans med den egna sorgen så har dagarna blivit rätt tunga ibland. Att då sitta och scrolla igenom roliga positiva flöden och reels har varit så befriande. Att få skratta en stund och skifta fokus. Igår var jag på aw med några vänner här i Järvsö. Jag körde som vanligt så ingen alkohol för mig vilket var skönt och jag satt mest och lyssnade. Min väninna Cia satt tryggt bredvid mig. Samtidigt behövde jag ha mobilen så min lillasyster Maria kunde nå mig snabbt om det var ngt vi behövde resonera om eller tankar. Men det var så befriande att kliva utanför den egna sorgen och oro över världen en stund. Avslutningsvis vill jag ändock säga… Att även om jag tror… eller ska jag säga att min upplevelse är, att när vi går igenom sorg eller en tid av intensiv oro, är känslan av att andra finns där för dig tillräcklig. Även om det är med avstånd. Vi behöver inte bli räddade utan snarare hållna men en bit ifrån. Många håller med mig där när jag pratar med andra om det. Vi är ju alla så sårbara då. Men i ärlighetens namn så är det ju också så att jag, som sällan talar om när jag mår dåligt, ja inte ens mina närmaste vet när jag är ledsen, har liksom inte kunnat gömma mig någonstans vilket på något sätt har varit väldigt bra för mig. Jag tror att det här med att inte tala om för andra när jag är ledsen utan bara bita ihop inför andra att det är en väldigt stark typ storasyster grej. Att inte störa andra med mitt och att jag klarar mig själv. Plus att jag är allergisk mot offerbeteenden. Framförallt mitt eget. Så det ska mycket till innan jag faller ihop i tårar i någons knä. Jag gråter hellre själv i duschen och mår bra av det. Det är mitt sätt att hantera sorg inom mig. Men här med dessa två fantastiska artister till föräldrar har det varit helt omöjligt att ducka. ALLA vet att jag är ledsen. Så det är lika bra att ta ner skölden och ta emot kramarna. Och känslan av att inte vara ensam i sorgen utan dela den med såååååå många andra är väldigt fint. Vi håller om varandra. Även om mina föräldrar är mina och mina systrars föräldrar först och främst. Så är det så fint, nu när världen är upp och ner, att vi håller om varandra var och en av oss som saknar honom. Så då kommer ju tankarna förstås till Palestina, Israel, Ukraina och Ryssland. Hur är all denna död då inte för dom? Jag känner så starkt att jag vill vara den där kramen på avstånd till alla civila och vara ljuset. Ge en varm blick när jag möter anhöriga på stan oavsett vilken etnicitet de tillhör. Kramen som finns där. Vår egna sorg lär oss om andras sorg. Och igenom det finnas där för varandra. När eller på avstånd. Tack för all er kärlek. Den är fantastisk! Så sprid den överallt där den behövs. Var och en av oss är så viktiga där. ♥️ Stor kram från en just nu liten men stark kvinna i en sorglig men vacker värld. Malin
