Bok av Fan Xiulan Jag är på en plats då hjärtat just nu rinner över av kärlek. Det är en av de underbara upplevelserna med meditation. För när vi landar i vår egna stillhet upptäcker vi de oceaner av kärlek som vilar där. Låter det flummigt? Men det är faktiskt sant. Just nu vill jag inte göra ngt annat. Men jag vet också att jag är på den platsen för jag just nu har människor omkring mig som tror på det jag tror på. Medkänslans väg. Biyunakademin Jag har känt Mikael Karlholm i många år men vi båda har varit upptagna med vårt de senaste åren. Han blev pappa igen och har haft fullt upp med det. Så dedikerad som han är. Men sedan jag hade min Järvsö Yoga boost har vi möts upp igen. Han har så otroligt mycket kunskap om själsligt sökande och finnande. Han ledde vägen till Fan Xiulan, en kvinna jag hört Marie Bergman och hennes man Lasse Englund pratat om i många år. Båda är utbildade i Qi gong hos henne. På hennes Biyunakademi i Västra Skogen står en stor Quan Yin på golvet med alltid ett levande ljus som brinner. På Mamita Sthlm har vi också en Quan Yin Ni har ju sett min lilla figurin som står i mitt fönster i Järvsö. Jag köpte henne för många år sedan och har den alltid framme. Hon håller en bägare med livets vatten i sin hand. Quan Yin kom till mitt hjärta när jag läste mycket av Dalai Lama och medkänsla. Hennes namn kom upp för att hon är vad man kallar i den österländska traditionen en Bodhisattva precis som Dalai Lama. En bodisattva är en person som avstår att gå in i oändligheten och väljer att stanna kvar på jorden i att upplysa människor om tex just medkänsla. Legenden om Quan Yin är att hon hörde människornas lidande och beslutade att vara kvar som andlig vägledare för att hjälpa människan till att gå kärlekens väg. Medkänslans väg. Och inte förrän hon hade läkt människors hjärtan och öppnat upp för medkänslan i var och en av oss, så hon kunde ta med oss alla in oändligheten, tänkte hon sluta sitt uppdrag. Men vem och vilka hon har återföds i vet man inte. Kanske oss alla. Jag tror vi alla bär frön av Quan Yin i våra hjärtan. Vi behöver bara lära oss att använda det inte bara när det passar oss utan även när det är som svårast. Quan Yin betyder den som ser, hör och känner världens gråt. Min bok om Frihet som kommer ut den 17 november handlar mycket om de verktyg jag använder för att slippa mina egna dåliga mönster, mina inte blockeringar och antaganden som gör att jag själv inte mår så bra. Mina verktyg för att öppna upp för förståelse och medkänsla. Jag tror att vi alla kan slippa så mycket lidande om vi istället för att bli arg på världen utanför har empati och förståelse för att vi alla bär en historia och agerar utifrån vad som har hänt under vår barndom. Om vi går till förståelsen kan vi lättare kliva åt sidan från andras negativa beteende och låta de få äga det alldeles själva. Det handlar inte om oss. Och även förstå att någon någonstans ” lärde ” dom detta beteende. Och om vi låter deras sår bli vårt problem. Deras förakt bli vårt förakt. Då har hatet vunnit och kommer bara fortsätta förgifta världen. Och vi är medskyldiga i samma stund vi låter det föras vidare genom oss. På väg till Tofta Bara under de senaste två veckor har jag hört tre kvinnor säga ” Jag hatar män”. Och jag blir så ledsen. För det är verkligen inte rättvist mot de fantastiska män som finns. Och bara att de säger så får mig att känna mindre respekt för kvinnor. Och det är ju inte heller bra. Och det är detta jag menar med att vi måste någonstans börja förstå att hat föder hat. Någon kvinna hatar män, jag tappar respekt för kvinnor för att någon kvinna drar alla män över en kant, kanske för att jag har två fantastiskas söner, och så bara fortsätter det så. Men om jag känner empati för dessa kvinnors historia och deras rädsla och sk ” hat” så för jag inte ” giftet” vidare. Om vi inte börjar att förstå att varje människa är där dom är för att de inte lärt sig något annat eller för att livet inte visat dom ngt annat än förakt. Som i sin tur gjort att de en dag inte visar tex varandra respekt, så kommer det aldrig ta slut. Vi måste bestämma oss för att läka världen och det börjar med att förstå att vissa vuxna var en gång barn som bars av en förälder där den ena armen var ”amputerad”. Det skapar ingen trygghet och ju ”tyngre” barnet blir desto lättare är det att ”tappa” barnet när vi inte har ”verktyg” att få barnen att känna sig trygg med. Vår barndom skapar det samhälle vi en dag ska leva i. Vi behöver komma ihåg det. Ha medkänsla för det. Det betyder inte att vi inte ska sätta gränser när någon gör oss illa. Men det är en annan sak. ALLT handlar om barnen och vårt samhälle är inte en plats. Det är en stor grupp individer som en gång var barn och hur de agerar visar bara vad de lärt sig på vägen dit genom sina föräldrar och den värld de växte upp i. För att skapa en värld med kärlek och respekt i vårt ” samhälle” behöver vi göra som Astrid Lindgren sa : ”Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja? Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.” Ur Aldrig våld!, Astrid Lindgrens tacktal då hon mottog den tyska bokhandelns fredspris 1978 Så min önskan med min bok är att var och en ska kunna hitta ngt verktyg som hjälper dem ifrån den inre ilskan och öppna upp för frid och empati. Först till oss själva, sedan vidare ut i världen. För jag tro det är den enda möjligheten för att rädda världen från ”mänskligt vansinne” som Astrid säger. Att hitta Quan Yin inom oss. Quan Yin i mitt fönster Det handlar medkänsla och empati för våra egna tillkortakommanden, som leder till medkänsla och empati till världens tillkortakommanden, som leder till en plan i varje land att ingen förälder ska behöva uppfostra barn utan att innan få hjälp av den äldre generations erfarenheter. Att informera om att barn inte bara är en gåva till oss föräldrar utan vår framtids hat eller välsignelse. Vårt blivande samhälle. Personligen tror jag att den processen börjar inom var och en av oss. Och att vi på allvar måste se över vad det innebär att sätta barn till världen på ett kollektivt plan. Men det är ju bara vad jag tror och känner. Oavsett världens bästa eller inte, tror jag allt börjar med ett möte med de rädslor, förakt och ilska vi bär inom oss. Och ställa frågan ” Är det här den jag är? Är det här den jag vill vara?” Där börjar jag. Namaste ??
