Det har varit fina dagar med möten med autentiska människor. Ni vet dom där som är sig själva rakt upp och ner och vi får gilla det eller inte. Vad vi tycker om dom eller det liv de lever bekommer dom inte. Det gör sin grej. Härom dagen tog Camilla och Eric oss upp till en taverna som så många andra här sköts av hela familjen. Vi skulle lära oss laga några traditionella rätter i från byn Anopoli. Pappan, flickvännen till sonen i huset eller kusinens barn kommer all fram och serverar eller pratar. Tavernan ligger uppe i bergen på Kretas södra sida. Så det tog oss 1 1/2 tim med bil att åka dit. Men oj vad det var värt det. Faktum är att jag har längtat tillbaka sedan vi åkte därifrån. Allt var så okomplicerat och enkelt. Som att komma hem till dom. Det satt vandrare på tavernan och de bodde förmodligen där för de har även några rum. Vi kunde se på deras kroppar och deras hud att de har vandring som en stor del av deras livstil. Så även med ägarna. När vi kom dit så var sonen som skulle visa oss lite grekisk lokal matlagning inte där. Han var i uppe i bergen någonstans sa dom och kommer när han kommer. Jaha… 😂 Så vi begav oss till den lilla öde byn en kort bit därifrån. Historien bakom den är att det var från början två familjer som bodde i den för länge länge sedan. Det blev en fejd mellan dom och dom tog livet av varandra. Efter det byggdes den inte upp igen. Men det har nu börjat komma några modiga som renoverat husen. Den ligger vid Europas högsta hängbro. Den har inga vajrar över huvudtaget. Sååååå läskigt att åka över med bilen. Men det gick bra. 😅 Sedan blev det matlagning och samtal om den grekiska kosten hos de äldre. De yngre har ju blivit mer som resten av världen men hos de äldre finns fortfarande kunskapen. Det är den jag skriver om. men här uppe i bergen äter de bara ren mat och super lokalt förklarar de. Och sonen Manosis visar oss den egna lilla trädgården och vi plockar från träden. Sååå ljuvligt! Och maten var himmelsk god! Jag somnade så tacksam och lycklig på kvällen och som sagt, jag längtar redan tillbaka till familjen i bergen. Så fint att träffa denna familj och deras naturliga sätt och naturliga liv. Namaste, Malin
