Många hade redan strömmat in i den vackra anrika byggnaden på djurgården i Stockholm när vi kom igenom entrén runt 19 tiden. Cirkus byggdes 1892 för att vara en plats för dåtidens cirkussällskap och fortfarande drog det ett stilla andetag av historia i atomsfären när min blick stilla vandrade genom lokalen. Långa vackra klänningar blandades med välsydda kavajer och mitt i allt detta stod min 16 åriga son i sin nyinköpta jeansjacka. Långt ifrån de fattiga och sjuka barn vi strax skulle få se på tv inslag från världens alla hörn. UNICEF hade sin årliga insamling av världsföräldrar och jag och min yngsta son Isak var en av de inbjudna. Jag hade fått uppdraget, tillsammans med andra kända profiler, att svara i telefonen när våra svenska medborgare ringde in för att bli världsförälder och en gång i månaden bidra till UNICEFs hjälpande hand ute i världen. Min son har alltid valt sina tillställningar väl och denna gång var det ingen tvekan när jag frågade om han ville följa med. Dessutom jobbade hans syster Linn som en del av TV4s team som redan varit på plats sedan tidig morgon. Den här tillställningen berör alltid alla inblandade lika starkt som de som sedan får se det färdiga programmet. Deras engagemang känns alltid varmt och äkta och aldrig har de varit så vänliga som kvällar liksom dessa. Och mycket riktigt den första som mötte upp oss var Linn. Hon var klädd i svart och eftersom hon var precis hemkommen dagen innan från Paris, satt den lilla svart baskern som är smäck på huvudet. Hennes långa hår hade lite lätt trasslat in sig i de hörlurar som alla i teamet bar för att snabbt nå varandra så att inget förbises och vacker som en sol var hon trots att allt gått i ett sedan morgonen. Hon gick snabbt igenom vad jag behövde veta för att kunna sköta min lilla del i uppdraget. " Tacka dom som ringer in för att de vill bli världsförälder och påminn dom om att skicka tillbaka det blå kuvertet som kommer att komma i brevlådan. Jag hämtar dig när det är din tur att sitta i växeln." Hon kramade om sin bror och försvann in i vimlet igen. Vi som är inbjudna fotograferas alltid när vi kommer och igår var det inget undantag. Jag såg Alexandra Pascalidou och Annika Jankell stå och vänta på sin tur och när jag frågade Isak om han ville ha något och äta sa han att han ville vänta på Alexandra. Jag log, ja om det är något detta begåvade yrväder till kvinna kan så är det att se sina vänners barn. Jag känner faktiskt ingen som tar sig lika mycket tid med andras barn med att fråga om ditt och datt som hon och trots att hon och Isak inte setts på ett tag var hon en av dom som han verkligen ville säga hej till. Alexandra mötte min blick och hon slöt snabbt upp med oss så fort hon och Annika var fotograferad. Hon gratulerade till förlovningen och frågade skrattande hur fasiken jag lyckades och om jag kunde trolla fram en likadan man till henne också. Hon strålande som en sol och den vackra gula klänningen följde hennes vältränade kurviga kropp och vilken man skulle inte vilja ha denna gudinna!!??? Men hon är smart och mentalt stark och driven i allt hon gör, dessutom med ett temperament som inte är att leka med så jag förstår att det krävs en trygg alfa hane för att lugnt kunna stå vid hennes sida. Dessa män växer dock inte på träd och det gäller att veta hur man får deras uppmärksamhet när universum väl levererar dom. Jag TROR mig kommit på hur men jag svarade henne att vi får ta det över ett glas vin en gång. Men jag sa snabbt att det är som i Lets Dance, du måste våga gå all in i sårbarheten och riska att falla på rumpan BIG TIME. Vill du vinna måste du våga satsa högt och det kräver tid och tålamod. Det är något både jag och Martin ömsesidigt kände krävdes i vårt möte. Två starka personligheter i mogen ålder bör mötas i respekt, inkännande och tålamod. Alexandra höll med och vi bestämde skrattandes att mötas upp snart igen och lösa mysteriet relationer. Hennes blick fladdrade snabbt förbi Isak för att snabbt stirra tillbaka på honom bestämt. Hennes leende spred sig över hela ansiktet och hon utbrast med alla gester en sann grekinna kan " DU SKÄMTAR!!!! " Lovorden tar inte slut och Isak skrattar medan han gömmer ansiktet i sina händer. " Du har ju blivit en ung man!! Du vet att jag har en dotter som växer upp snart. Kan jag få dig som svärson kanske ??!" Och helt plötsligt kände jag mig som en del av härliga filmen mitt grekiska bröllop. Annika skrattade och påpekade att Alexandra skämde ut honom men Isak bara log, glad över att se henne igen. På lördag är det Swedish house maffia i Stockholm och Isak har väntat i nio år på att får se dem live. Hela familjen vet hur viktiga killarna varit för Isak och hans eget musikintresse. Och även hur många tårar som föll när han en gång i tiden var för ung för att se dom. När dom sedan bröt upp som band rasade världen samman lite. Nu skulle han aldrig få se dom tillsammans. Trodde han! Det första hans storebror gjorde när de gick ut i media om en återförening nu den 4 maj var att beställa biljetter. På lördag går Isak med sina syskon för att äntligen få se dom tillsammans. Jag har aldrig varit så ledsen över ett redan inbokat jobb som nu för jag hade kunnat betala ALLT för att vara där bara för att se hans lycka. Men hans syskon är där med honom och det är lycka det med. Alexandra vet Isaks passion för musiken och SHM och berättade skrattande att hon kommer också vara där tillsammans med Sveriges ungdomar. Alexandra retas med Isak och blinkar till mig när hon säger till honom att hon kommer att hålla koll på honom. Kvällen blir för övrigt känslosam och många gånger betraktade jag min son som tog in allt. Fina vännerna, gemenskapen, kändisskapet och mitt i allt detta, världen i fattigdom som är så långt ifrån vår egna och som så innerligt behöver vår hjälp. Isak har många gånger önskat att han fått sitta ner med grabbarna i Swedish house maffia men vi har gått varsamt fram. Vi har försökt för vi har många gemensamma vänner men många gånger fastnat i vår egna respekt för deras integritet. Senare på kvällen får jag ett sms av Isak. Han förklarar att det är ok om han inte träffar dom på riktigt. Han har liksom väntat för länge och orkar inte hoppas längre. Han är helt ärligt mest glad över att äntligen få se dom live säger han tillsammans med sina syskon. Och jag funderar om kvällens alla berättelser om hur fattiga barn lever under fruktansvärda omständigheter fått honom att värdera det han har istället för det han inte fått. Sin familj, våra vänner och musiken. Livet vi lever här i Sverige. Och jag brukar skoja med honom ibland och säga " Vänta du bara, en dag kommer Steve be att få träffa dig och inte tvärtom." Och en dag hoppas jag att dom verkligen får chansen att träffa honom. För han är en kille med ett stort gott hjärta.
