Det händer ungefär vart 7 - 10 år. Mina inre transformationer. Och jag har haft några sk breakdowns eller utvecklande kriser genom mitt liv som varit extremt jobbig men alltid tagit mig ut på andra sidan. Varför de varit extremt jobbiga är för att jag aldrig duckat för dom. I helgen var det en sådan stund. Jag visste liksom att den var på väg för jag har trots allt duckat för den en tid nu. Eller skjutit fram den. Att jag skulle behöva ta mig igenom den har jag alltid vetat. Lite som sången i Mora träsk ” Vi kan inte gå runt den vi måste ta oss igenom den”. Så efter att ha sett filmen Mine på Netflix och att jag föll i tårar efter att ha sett den visste jag att det var dags. Att gå in i det som gjort ont inom en, det traumatiska jag upplevt och tillåta mig att ge upp för sorgen och smärtan och känna den. Sluta tro att om jag kliver av minan så ”sprängs jag i bitar”. I helgen var jag på en privat meditations retreat för oss yogalärare där målet för oss som var där var detsamma. Känna in, se sorgen och smärtan öga mot öga och släppa taget. Genom guidning av en fantastisk meditationslärare var jag omsluten av kollegor jag älskar och respekterar. Våra män var i en stuga bredvid och höll kraften. Som våra krigare. Redo att hålla om OM vi behövde, vilket vi verkligen behövde vid några tillfällen, men också vara ”vårt beskydd”. Den perfekta manliga energin som är stark och ödmjukt varsamt omfamnande. Det var så vackert! För i vår yoga värld är det så här att det handlar inte om materiella saker, karriär stegar och lyckas inför andra. Tvärtom. Det handlar om att plocka ner egot, leva enkelt och i samklang med naturen. Att lyssna på henne. Vår utveckling har inget med CV eller status eller hur många följare eller likes vi har. Vi läser sällan ens de kommentarer som ges för att bekräftelsen inte är det viktigaste utan att vilja väl och att ge VILLKORSLÖST är vår väg. När egot har klivit åt sidan DÅ löser vi dom. Och vi tar våra inre möten på största allvar. Hur ska vi annars kunna hjälpa andra att få inre frid genom yoga, meditation och personlig utveckling om vi inte själva vet hur den utveckling sker. Vår viktigaste är att växa och utvecklas som människa. Där ligger vårt CV. Vi lever av den uppfattning att människan agerar utifrån hennes erfarenheter av kärlek eller smärta. Förlust och gåvor. Där vi är hela men också där vi är trasiga. Så att betrakta varför vi agerar med tex rädsla eller ilska och antaganden är så viktigt för oss om vår dröm om inre frid och en kärleksfull väg ska få råda. Och detta är inget man behöver jobba med en gång i livet utan det är en regelbunden rensning eftersom vi alltid är i interaktioner med andra människor och händelser. Det är att vara människa. Vi söker inte kickar som bedövar eller tar oss bort från den platsen. Vi djupdyker in i den för att förstå den och läka den. Så i helgen var det min tur och det var den absolut jobbigaste rening jag gjort i mitt liv. Säkerligen pga att det har hänt så mycket i mitt liv de senaste 10 åren. Att hitta en människa död. Att se vår mamma lämna det så levande livet hon levde. Saknaden av henne. Att bli lurad. Att bli påhoppad av media som en själviska diva som vill tjäna pengar när jag hela mitt liv fått höra att jag är för snäll och hänsynstagande OCH tar för lite betalt. Och på det min rädsla för mina barnsframtid pga kriget och miljöförstörelse. Det har varit några känslomässiga smällar och mitt problem är ju inte alls att jag är skör utan att jag bara går rakt igenom elden om och om igen. Hittar nya vägar för förlåtelse, förståelse, acceptans och kärlek för att ta mig igenom det. Låter det inte bekomma mig för hårt för jag vägrar vara ett offer. Men även de tappraste blir trött. Även de tappraste bär sorg även om de försöker ställ sig över den. Och ALLT detta kom i helgen. Jösses vad jag grät. Och det var extremt jobbigt att tillåta mig vara på den sårbara platsen. Jag ville resa mig ovanför den om och om igen som jag är så bra på. Låta alla andra äga sin problematik, sjukdom eller sitt beteende. Men jag visste att jag behövde också tillåta mig att känna mig ledsen, sårad och ta hand om mina känslor. Det var helt fantastiskt att vara omsluten av så mycket kärlek från mina kollegor när vi alla gick igenom samma sak. Det var fantastisk att känna Martins absoluta villkorslös kärlek och att han var stark nog att inte rädda mig genom mina tårar utan bara stod kvar och lät mig falla. Just idag här där jag sitter med utsikten av skogen känner jag mig helt ren. Som pånyttfödd. Som varje gång vi gör detta. Och jag älskar yoga och meditationens väg mer än någonsin. Jag älskar personlig utveckling, sårbarhet och kärleken till vårt inre barn. Och jag älskar Martin mer än jag någonsin älskat någon. Så innerligt tacksam över mitt mod, mina vänner, Martin och Mina barn. Så innerligt lycklig över att det nu är tio år till nästa gång 😂 Länge leva den inre resans mål mot frihet. Kram Malin
