Har du som jag haft några gånger i livet där du i efterhand ångrar att du gjorde som du gjorde? Att du liksom trodde du gjorde det bästa för alla parter men att det inte alls blev som du tänkt dig. Enbart för att du kanske handlade först istället för att fråga. Hur välmenande du agerade var det kanske bättre att kolla allas önskan först. Detta hände mig igår. Förutom alla andra gånger det hänt genom livet då jag trodde jag agerade utifrån det rätta. För tex mina barn men i efterhand känt att jag kanske borde frågat dom först vad dom egentligen ville. Eller den där känslan av att ngt riktigt jobbigt kunde ha hänt om du inte hade tagit tag i det. Den där ” Tänk om .. Tänk om…” som envist håller sig fast trots att allt nu är bra. Detta hände också igår. Jag och Cia var på vår morgon promenad i den lilla byn och när vi passerar en gård som ser rätt öde ut från utsidan och så ser vi en liten krabat röra sig allt för nära mot vägen där vi går. En liten hundvalp som inte kunde varit mer än tre veckor gammal som har smitit igenom staketet. Ovanför på hustaket ser vi en liten skällande hund som vi antar är mamman. Hade den lilla ramlat ner? Vad gjorde den utanför gården? Den raskar igen med ostadiga ben emot vägen. Men vi får den att gå in bakom staketet igen och vi fortsätter sen vår promenad. På vägen tillbaka ser vi att den är utanför igen men nu ligger den och vilar. Vi går upp till den och tittar oss omkring. Inga människor. Inga andra hundar. Bara den ovanför oss på taket. Vi bestämmer oss för att bära in den till vad vi tror är mamman. Men första knackar vi på dörrar, ropar men ingen svarar och det är varmt ute. Den lilla behöver sin mamma. Så vi öppnar upp grinden väldigt lite, för den andra hunden är väldigt skällig, till bakgården där ”mamman” är. Den andra hunden hälsar glatt på valpen så fort vi stängt grinden och gått till sidan. När vi kommer hem till grabbarna säger Martin som har väldigt bra koll på hundar ” Är ni säkra på att det var mamman?” Vi var rätt säkra. Tyckte storleken stämde men 100 % säkra kunde vi inte vara förstås. Men valpen var tryggare där än vid vägen sa vi var rätt nöjda med att gjort dagens goda gärning. Dagen går och jag kollar jag till valpen innan vi ska ut och äta för kvällen. Det är vår sista kväll och Andreas har bjudit oss att följa med på ett ställe han brukar gå till och det spelas grekisk musik. Fortfarande ingen hemma... Den lilla valpen lyfter sina små tassar för att komma upp och den vill väldigt gärna komma till mig. Den andra hunden skäller mest emot mig och valpen ser väl inte riktigt ut som om hon bondar med den andra hunden. Det gör mig lite misstänksam men ägarna kommer nog hem snart. Jag ser ju att blommor frodas och någon bor där. Men jag kontaktar vår vän Andreas och ber honom undersöka vem som äger gården och om det finns någon med hundvalpar. Tänk om Martin har rätt? När vi möts för kvällen på en restaurang i en annan by säger han att den andra hunden är en väldigt argsint hund så jag kunde gjort mig illa om den gått till attack emot mig. Men jag sa att jag var extremt försiktig och gick aldrig in. Sedan säger han det som gör mig alldeles kall: Valpen bor inte där. Det är inga valpar på den gården den visste han bestämt. Jag får fullständigt PANIK och kan inte koncentrera mig där vi sitter vår sista kväll på restaurangen. Han säger hela tiden att valpen är ok och att vår hyresvärd som känner alla ska kolla till valpen imorgon bitti och lösa fallet ” var är mamma”. Imorgon bitti?? Nej nej det går inte!! Greker har inte samma syn på hundar som vi i Sverige och jag är verkligen inte bekväm med att jag stängt in en liten hundvalp hos en annan hund hur god tanken än var. Tänk om den andra hunden är elak mot valpen??? Om det inte är mamman måste ju hon ha vätska och jag tog ju förgivet att det fanns vatten men jag kollad ju inte. Och små valpar dricker ju inte vatten. Så fort vi kommer tillbaka till lägenheten igen säger jag till Martin att han MÅSTE följa med mig och hämta hundvalpen och hitta mamman. Jag byter snabbt om och stressar Martin att följa med och ta med vatten. Han har aldrig uppfattat hur liten eller stor valpen är så han är också lugn som Andreas . ” Han klarar sig till imorgon” säger han med försök till att lugna mig. ALLA försöker lugna mig men jag ska till valpen om så den andra hunden biter mig och polisen kommer och arresterar mig. Jag bryr mig inte det minsta att länder vid medelhavet har hundar boende på öde gårdar för att vakta dom. Jag såg det så många gånger på Mallorca där mina vänner räddade små hundar jämt. ALLA mina vänner har typ räddade hudnära från sådana gårdar. Dessutom har vi passerat en liten sötnos som bor på en gård ute dygnet runt. Varje gång klappar vi honom och kliar och han verkligen älskar att få den kärleken. Det gör lite ont i hjärtat. Men att jag ska lämna en liten hundvalp ute på natten hos en mamma som INTE är mamman går bara inte. Hur tuff den lille rackaren än verkar vara. När vi kommer dit är det alldeles mörkt ute. Vi knackar och ropar igen och går tillslut varsam in på gräsmattan vid sidan om huset med bara mobilens lampor som ljus. Jag ser inte valpen någonstans men Martin hör den. Den andra hunden måste sova för det är tyst. Martin följer ljudet och så säger han ” Oj då! Nej det här går inte. ” ” Vad???! ” svarar jag oroligt.” Den är ju jätte liten. Vi kan inte lämna den här. Inte ens där ni hittade henne. Den behöver vätska och sin mamma. ” Mina tårar börjar nästan rinna för att han äntligen förstår. Jag är ju helt förkrossad. Jag som trodde jag räddade en valp gjorde det bara värre. I detta läge vet jag varken jag eller Martin om mamman varit ute och letat efter sin unge. Kanske en vildhund t o m. Och så har jag låst in henne på en gård med en annan arg hund!! Antaganden är en lögn BIG TIME i det här läget. Och jag skäms när Martin ger mig blicken av ” Du skulle frågat mig först” Vilket jag borde för han har mer koll på hundar än jag. Nåväl istället för att hitta på mer om vad som kan ha hänt, vilket inte gör någon nytta, för Martin varsamt in handen mellan grinden där där den lilla valpen sitter och väntar. Jag köpte konstigt nog getmjölk för att ge till en katt häromdagen som jag nu haft stående ute på bordet för att den inte ska vara för kall. Jag hade tagit med mig den så jag tar valpen i min hand och Martin stänger till grinden och vi smiter ut igen till den plats där jag hittade valpen. Vi står i mörkret och lilla hjärtat dricker ur mina hand. Det rinner getmjölk överallt men jag bryr mig inte. Valpen dricker och dricker och samtidigt gosar in sig i mig hela tiden. Efter en stund lugnar hon sig och jag får tusen pussar. Jag vill bara gråta. Hur kunde jag vara så korkade att tro att den där andra hunden var mamman. Ja ja hon skällde och vi TRODDE hon sa ” Rädda min valp!!” Men egentligen sa hon något helt annat. Tack och lov att hon ändå var snäll mot valpen. Klockan var nu 23 och det är mörkt i alla fönster förutom nere på torget där vi lärt känna ägarinnan. Alla som sitter där säger att ingen av dom vet någon som nyligen fått valpar. Och ingen vill ta sig an henne. De säger åter igen att vi ska prata med vår hyresvärd när morgonen kommer. Vi ska flyga mitt på dagen tillbaka till Sverige och på vägen hem med den lilla försöker vi hitta massor av olika lösningar ifall att hyresvärden inte kan hjälpa oss. Jag tänker att jag i värsta fall får skita i och flyga hem. Det är inte alltid man kan göra om och göra rätt i livets felsteg. Och det finns inte en mening med allt. Men vi kan skapa mening och lära oss utifrån det som hänt. Här kunde jag dock göra mitt yttersta för att hjälpa på det sätt jag skulle gjort från första stund. Hitta mamman. Den RIKTIGA mamman. Så vi tar med oss den lilla hem. När vi sitter där på verandan ser vi hur hon börjar leka med handduken. Hon busar och leker runt i små rörelser. Martin försöker lugna mig att ingen större skada är skedd. Och valpen är en liten tjockis så hon mår bra och det visar att det finns en mamma någonstans. Jag sitter mest och tänker på varför mamman eller någon lämnat sin valp så där vid vägen. Men tuffingen visar att hon kan också ha skapat allt detta själv och så liten som hon är tagit sig igenom staket och hinder utan sin mamma. En liten äventyrare som kom på villospår. Den lilla sov rätt bra hela natten, mätt på getmjölk och kärlek. Jag däremot hade inte sovit mycket. Jag vaknade vid 04 och funderade över hur i hela fridens namn jag ska lösa detta om det nu visar sig att någon dumpat valpen där som jag hört folk kan göra. TÄNK OM ingen mamma kommer att hittas! TÄNK OM jag inte hade gått tillbaka!! TÄNK OM den andra hunden hade bitit henne!! Alltså ångesten var total! Tillslut sa jag bara till mig själv att valpen sover, vi är med den och allt har än så länge gått bra. Valpen vaknade förstås tidigt och kissade två gånger vilket kändes som allt var som det skulle. Rätt så kaxig knallade den lilla som typ nästan nyligen lärt sig gå, runt på vår balkong glad efter lite mer getmjölk. När äntligen vår hyresvärd vaknade vid 08 tog jag älsklingen i famnen i min blå handduk. Du skulle sett hyresvärdens min. Hon var ju såååå liten. Han ringde ett samtal och sken sedan upp som en sol. Det var grannens hundvalp och de är två valpar som tillhör en tik och en hane på en gård inte så långt därifrån. Han förklarade att ägarna jobbar borta några dagar i veckan och hundarna passar gården. Och då hade lilla fröken dragit iväg på eget äventyr. Jag visade min tacksamhet och ville gå till mamman bums! Han frågade om jag ville ta på mig skor innan vi gick men jag ville bara gå. Lite sten under mina fötter sket jag fullkomligt i. Jag sa inte ens till de andra att jag gick. Vi gick en bra bit bort och kom till en liten större gård med tanke på att byn är så liten. Vi båda ser på en gång att staketet är inte tillräckligt att stoppa nyfikna valpar från att smita. Men däremot stoppa mammor att leta efter sina äventyrslystna valpar. En känsla av lättnad gick igenom mitt bröst. Jag hade inte tagit valpen från sin mamma. Hon hade kommit på villovägar och mamman hade inte kunnat gå och leta efter henne. Vi gå in på gården och vår hyresvärd ropar på hundarna. Inget svar. Vi letar vidare och kommer så småningom runt på baksidan. Då kommer en kaxig liten hund skällande, inte högre än till strax under mitt knä. Vi konstaterar att det är pappan. Och så dyker en liten lady ( och lufsen) variant fram och vi ser att hon är tiken. Vi sätter ner valpen och den lilla fullkomligt dyker under mamman för att dia. Det blev ett sådant kärt återseende och mamman la sig ner för att låta den lilla få mat. Jag blev så varm om hjärtat och lättad. Vet inte hur jag hade löst det annars. Och tänk vilken tur att jag inte nöjde mig förrän jag verkligen såg att allt stod rätt till. Och Martin hade rätt om ”tjockisen”. Gårdens hundar mådde bra och man såg att de fick kärlek och mat av sina ägare precis som den lille valpen. När jag gick tillbaka såg jag hur långt den lilla valpen ändå gått iväg alldeles själv. Och äntligen kunde jag trots allt se att det var bra att vi hittade henne. Det är en krokig väg och hon hade så lätt kunnat bli överkörd för att ingen sett henne. Vi gjorde rätt även om det blev fel i början. Och förhoppningsvis kan jag titta tillbaka på andra händelser i mitt liv och se att det blev nog bra trots allt. Vi lär oss ju alltid något. Och som Martin sa ” Hon är tydligen en liten tuffing eftersom hon gav sig iväg så där ifrån sin mamma och tryggheten på gården. Hoppas hon nu bara lärt sig sin läxa att borta är bra men hemma är bäst. Kram Malin
