Idag hade vi fotografering och det var första gången jag faktiskt fotograferades med mitt gråa så synligt. Och faktum är att det kändes inte alls jobbigt. Jag kände mig aldrig någonsin ” gammal”. Det märktes tydligt att min kärleks bombning till mig själv funkat. Att se det vackra unika med just mig och att inte fokusera så mycket på rynkor och gråa hår. Jag tycker att det är varje människas rätt att göra vad dom vill med sin kropp. Om vi verkligen ska bejaka kärleken så är det också att låta dem som vill färga håret få gör det och dom som inte vill får göra det. Vi ska inte hålla på med att applicera våra värderingar på varandra. Vi ska se dem vi har framför oss och älska dom som dom är. Men ibland kraschar vi. Tex när man som jag vuxit upp med en mamma som var väldigt osäker när det kom till hennes utseende. Det är lätt vi ärver det på ngt sätt. Så när stora förändringar sker som vid klimakteriet så blir det lite skakigt med självkänsla. Och fast jag alltid tyckt om det naturliga blev jag tveksam när alla andra i min ålder botoxade sig och opererade sig. Men inom mig fanns alltid känslan att det unika försvann och de alla såg likadana ut. Att gilla mode och att följa riktlinjer det är också varje människas fria vilja det gör vi även som yogis och gypsets. Men det var bara att jag tyckte faktiskt inte att det där platta stela ansiktet som mina vänninor fick var snyggt. Jag blev väldigt rädd att jag också skulle se fixad ut. För just den looken var inte min. Jag hade gråtit floder. Men som sagt vi alla får oss en liten knuff emellanåt. När en man för några år sedan sa till mig att jag borde botoxa mig var jag sårad i veckor efteråt. Även om det visade bara vem han var och sa inget om mig men på den osäkra plats jag var då ramlade jag liksom tillbaka till ruta ett. Jag blev ledsen för att han medvetet ville såra mig och för att jag kände mig ful. Dessutom var det fram för min Martin personen sa det. Som om mannen ville skada oss. Usch det satt i länge. Och jag känner verkligen som jag sagt tidigare att ”Allas lika värde i kärlek” oftast används när det passar deras egna värderingar och när de försöker vara ”bättre människor” inför andra . Men så kan de vara väldigt dömande och förminskande i andra situationer. Då är jämställdhet och allas lika värde inte integrerat i hela människan. I hjärtat. Utan något som fladdrar med vinden. Om vi vill ha fred och frid på jorden och verkligen står för jämlikhet och allas lika värde behöver vi gå hela vägen. Det behöver vara vårt fundament där inte ens tanken snuddar vid förminskande av andra. Jag tror att förminskandet och dömandet grundar sig ofta till en ”missnöjdsamhet ”med sig själv Vi känner oss på en mindre behaglig plats med vår egen självkänsla. Men när vi själva inte längre känner oss hotade av andras ljus då behlver vi inte förminska andra. När vi inte längre kämpar för att dra ner andra till den lilla plats vi själva just då känner att vi är på , utan istället lyfter oss upp till den klara stjärna av kärlek vi alla kan vara, DÅ blir det fred och frid på jorden. Så idag upplevde jag verkligen att min tid som varit av att omfamna allt som är jag nu gett resultat. Den här är ju den jag vill vara. Naturliga Malin. Unika Malin. Mig själv! Om jag en dag vill färga håret igen för att jag är kär i tex rosa, då är det mitt kreativa val. För jösses vad jag hoppas att jag och andra fortsätter att vara kreativa konstnärer i allt de vill uppleva sig själv igenom och som. Det är att leva fullt ut! Vill du se ut som 25 år fast du är 50 go for it!!! Vill du ha en mindre näsa, gör! Vill du ha lila hår, rutiga byxor eller högklackade pumps en vinterdag, jaaaaa!! Var ALLT som är du så länge det inte skadar dig eller andra. Lev din dröm! För ingen annan har med den att göra. Var ditt unika jag eller en kopia av andra så länge det klingar varmt och skönt i ditt hjärta. Och låt alla andra få göra och vara som dom vill i livets kreativa process. Men om du gör saker för att duga och räcka till för andra, om du kliver långt ifrån dig själv för att bli accepterad och respekterad, ta en djup dialog med sig själv och håll om, älska, förlåt och lyft upp dig själv från den platsen med innerlig kärlek från dig själv. En dag kommer du ut på andra sidan. För mig tog det ca tre år men jösses vad det var värt det. Alla berg och alla dalar i klimakteriets alla skeenden. jag kommer garanterat snubbla några gånger i självkänslan. Men IDAG är en bra dag. Kram Malin
