Nyttig frukost i tacksamhet Sitter med en kopp nyttigheter och tänker att jag nu vill berätta. Det har hänt lite olika saker i mitt liv den senaste månaderna som påverkat mig på många olika plan. Dels är det ju min dotter Linns tankar om miljön och att hon tappat framtidstro men det har jag ju berättat om. Men det finns också något annat. Det bara familjen och närmaste vetat är att när jag akut opererades för blindtarmen i november 2020 hittade de en liten tumör längst ut på den. En väldigt liten men aggressiv sådan. De fick bort allt men jag blev två saker: väldigt rädd och extremt tacksam! Det var nämligen så att innan de opererade mig sa dom att jag kunde välja penicillin eller ta bort den för även om den var rejält inflammerad kunde det eventuellt botas med penicillin. Dom rekommenderade mig dock att ta bort den. Eftersom jag typ aldrig använt penicillin och inte ville att den blev inflammerad igen, och då på en öde ö, så bestämde jag mig för att ta bort den. Förstår ni vad innerligt tacksam jag är idag över det beslutet? För tydligen berodde inte inflammationen i blindtarmen på tumören. Jag hade ren tur att dom hittade den som läkaren sa. Ödet, slumpen eller vad vi nu ska kalla det. Den här typen av tumörer växer långsamt och det kunde ha tagit några år till innan jag märkt av den så min äldsta son Christopher tittade menade på mig under mellandagarna i julas och påpekade att jag precis kanske fått några extra år här på vår jord och tillsammans med dom tack vare blindtarmen. Hur tänkte jag förvalta det menade han? Allt snurrade i huvudet med en blandning av lycka, ödmjuk tacksamhet men också rädsla att det fanns något mer i kroppen. Läkarna ville vara säkra att inget spridit sig även om chansen var liten sa dom så i förra veckan gjorde dom en grundlig röntgen där dom injicerade radioaktiv vätska i mig och gjorde sedan en magnetröntgen. Dom sa att de nu kunde se ALLT. Jag skojade med mina barn att jag nu var självlysande men egentligen var jag åter igen så rädd att jag skakade. Har man haft både en mamma och en moster som gått bort av den där jäkla cancern var det kanske inte så konstigt. Min kompis Cristina säger att jag är hopplös när det gäller min egen smärta. Jag pratar väldigt sällan om den. Håller den för mig själv. Jag är nämligen allergisk mot offer beteende och sitter hellre själv i duschen och gråter än att luta mig emot någon annan. Väldigt korkat men jag vill inte att sjukdomar är det som ska definiera mig. Jag är så mycket mer. En gång på en kursgård i Frankrike gick jag fel i mörkret och ramlade handstupa ner i en tömd gammal pool. Slog mig gul och blå och landade med huvudet några decimeter från en sten. Kunde gått riktigt illa. Tror ni jag sa något till någon på kursen? Inte ens Cristina visste något förrän dagen efter då jag berättade det på planet hem. Så det är sån jag är. Så även om jag var rädd att de nu kunde hitta fler tumörer så väl där på Karolinska bestämde jag mig för att tänka positivt. OM jag inte hade fått blindtarmsinflammation så hade de inte hittat tumören som de nu tagit bort. Och tack vare att de hittade tumören fick jag nu en riktigt super röntgen från skallbenet till mitten av låren vilket vanligtvis är svårt att få, så OM de nu hittar något mer bestämde jag mig för att känna tacksamhet för detta tillfälle och inte gnälla. Och igår ringde min underbara läkare Ivan och berättade att de hittade ingenting. Alla mina värden såg dessutom normala ut. Så jag kunde verkligen andas ut. Så, när jag drar mitt finger över instagram och scrollar ner över den ena efter den andra som har cancer så förstår jag att jag hade en extrem tur. Att gnälla över små potatis har aldrig varit min melodi men än mindre nu. Jag ska fylla varenda dag med ödmjukhet och tacksamhet och vårda varje dag i mitt liv än mer nu än förut. Martin säger att tiden före jag hade turen att snubbla över en gömd tumör och tiden efter har verkligen en markant linje. Och det är så. För MÅNGA har inte den turen. Så varje dag sedan slumpen kom min väg och de hittade tumören, som de kunde ta bort och spola ner till Gud vet var långt långt bort ifrån mig, bär jag min innerliga tacksamhet och ödmjukhet för ALLT. Men också ett tydligt fokus: Denna dag är första dagen på resten av mitt liv. Och ansvaret är mitt hur jag förvaltar det. Nu är NU. Och skäms på mig om jag gnäller. Och skäms på mig om jag inte tar tillvara på tillfällen som ges till att förverkliga drömmar. Och skäms på mig om jag inte är rädd om mig och livet och upplever det och mig själv fullt ut nu. Där är jag nu i hela mitt hjärta. Ödmjuk, tacksam och redo att leva fullt ut. Amen på den! Kram Malin Ps. Var rädd om dig. Stå på dig om du känner att något är fel. Lita på din intuition. Och bidra en slant till cancer forskningen regelbundet. En dag gäller det kanske nån av oss. Ps: Nej alla journalister jag är INTE intresserad av att prata om detta i någon tidning. Detta tillhör Må bra och mig och mina följare. Kram på er ändå!
