Bild: En förmiddag i mitt älskade Grekland.Det finns inget viktigare för mig just nu än resan. Det är så mycket viktigare än målet. Att låta varje minut vara betydelsefull. Att som nyss stanna upp i blogg skrivandet för att verkligen se soluppgången det kan ju vara min sista eller minst tusen till. Varför chansa? Bild: En morgon i sommarstugan på landet.Sedan jag bestämde mig för att vara närvarande och uppleva resan har ALLT vackert blivit vackrare. Och allt fruktansvärt blivit mer fruktansvärt. Men jag SER hellre det som finns omkring där jag står än lägger fokus på en plats jag inte ens vet om jag kommer få uppleva. Jag gråter mer, blir arg oftare men jag skrattar också mer, älskar djupare och njuter av små ögonblick som om jag vore hög på ngt. Tänk att nuet och uppskattningen kan vara en sådan kick! Att göra resan närvarande är på något sätt som att leva livet äkta och på riktigt. Den känns i varenda cell av mig. Som om jag programmerar mina celler med livets stunder. Jag andas in det och andas ut det. Ögonblicket i mitt liv alltså. Bild: Natt himlen någon timme efter solnedgången.Jag blundar inte heller. Inte för det som är jobbigt eller det som gör ont. Skjuter inte fram det till sen. När jag igår var hos min hudterapeut som kommer ifrån Ukraina lät jag vår stund tillsammans vara i frid och fred. Hon har ett jobb som jag vet att hon älskar och min respekt för henne gjorde att jag valde mina ord väl. När jag sedan skulle gå sa jag " Du vet att jag tänker på dig... du vet att jag gråter och skriker i frustration över ondskan som fortfarande finns i vissa människor. " Och det så varma leendet stannade upp och hon tackade och sa att hon vet. " Jag är en av dom som väljer att se det som händer nu i världen för det får mig att vilja värna om det jag har ännu mer. Och vem är jag att klaga över jobbiga nyheter... Jag har vänner i Ukraina. Bild: De vackra blommorna på Flora kliniken.Jag är inte rädd för döden. Jag vet att den kommer och de senaste fyran åren har verkligen påmint mig om det. Och jag vet att den kan komma innan jag ens nått det sk målet. Tänk vad mycket jag då har missat om jag bara fokuserade på målet och inte livet som kunde levts i nuet. När jag ser på nyheterna och de kroppar av civila som ligger på marken tänker jag på dom de älskade och inte hunnit säga det till dom. De drömmar de hade men sköt upp till framtiden. Min mamma som hade så mycket hon ville göra.... Men inte bara sjukdom utan också pandemin och kriget i Ukraina har visat oss att livet kan vända brutalt och förändras mer än vad vi någonsin trodde. Och ”sen” finns inte längre. Jag vill bli 106 men kanske blir 56, 66 , 76 eller 86 år. Ja kanske 96. Så varför inte bara leva och vårda varje ögonblick . SEN är inte ett val för mig. NU är det som räknas. Och med tanke på mamma, de som överraskades av pandemin och nu inte längre finns och med hänsyn till dem som shoppade i en galleria i Kyiv ena dagen och flyr för sitt liv den andra lever jag så extremt närvarande just nu. Tackar för alla smaker och dofter. Leenden och samtal. Lyssnar och betraktar som om den här dagen är min. Och jag har aldrig kännt mig mer levande. Bild: Att stanna upp och le för att surdegen jäser, det är ett riktigt lycko ögonblick.Jag är inte rädd för döden. Den kommer att komma oavsett om vi vill det eller inte. Jag är rädd för att inte ha levt den tiden jag har. Och livet började på riktigt då jag såg dem och det som faktiskt finns omkring mig i nuet. I minsta detalj. Och jag har som sagt aldrig känt mig mer levande.Namaste Malin
