Jakobasgubben Erik Andersson med fru Kerstin och barnenJa låt mig berätta en saga. Som kan varit sann.. Den berättades för mig av min mormor, Jakobas lillbrita. När jag flyttade upp till Järvsö 1997 och tog en promenad över för att hälsa på mormor kunde jag ofta hitta henne med blicken stadigt ut över de blå bergen på andra sidan älven Ljusnan. När jag frågade vad hon tänkte på sa hon alltid, " Jag tänker på dom där hemma och livet där när jag växte upp". Mormor som liten trulsa. Även kallad " Jakobas lillbrita". Mormor föddes i en gård mellan dom blå bergen i Hälsingland. Nordsjö heter den lilla byn intill sjön Kalvs sida och gårdarna låg som ett pärlband väl utspritt mellan stora marker efter vägen till Ljusdal. Där var hemmanen väl skyddade från nordanvind och marken växte sig frodig. Hon föddes på en gård som hette Sundkvistas som egentligen inte var hennes mors Kristinas hem. Men Stina, som hon kallades, hade en bror som hade aggressions problem och ville skada Stina när magen växte så sista tiden av graviditeten bodde Stina på Sundkvistas inte långt från hennes föräldrars hem i Nordsjö. Och där såg min mormor sitt första dagens ljus. Mormors pappa, stilige ErikMormors pappa hette Erik och var nog bland det stiligaste i trakten just då. Och han var nog fullt medveten om det också. Han hade redan gjort en annan piga med barn och nu väntade han barn med Stina. Troligen så hade Stina arbetat som piga på gården Jakobas i Vålsjö där Erik växte upp. Byn ligger strax efter Nordsjö så det var inte långt att gå mellan gårdarna. En gård som, enligt en länsman i byn, i många generationer kallats för " Järvsö adeln". " Ett skötsamt folk som tog hand om sitt och inte la sig i andras affärer" sas det. En kristen familj där självaste farfars farfar till mormor, nämligen Erik " Jakobasgubben" Andersson, både höll vigslar och dop i gården. Bonden och prästen Erik Andersson Från början var dessa gårdar mellan bergen oftast sk buans till de större gårdarna i Järvsö. Alltså dit bönderna tog sina kor på sommaren. En piga eller gårdskarl, ja någon av de yngre på gården, fick på försommaren vandra över bergen med korna förbi Järvsöklack och ner till dalgången mellan bergen. Och så bodde de där hela sommaren i en mindre stuga. När barnen blev äldre delades hemmanen upp och en del av barnen fick ärva eller köpa ut buan och göra det till sitt hem. Mormors farmor och farfar i Vålsjö Där mormor växte upp. Jakobas var en av de lite större bua gårdarna i Vålsjö och Erik köpte in sig på kvarnen vid det vackra fallet bredvid och var en av de första att dra in el på gården tack vare kvarnen. När Mormor bara var liten trulsa flyttade hon in på gården Jakobas med sin pappa och sin farmor Brita och farfar Erik. Hon älskade sin farmor och farfar så mycket och berättelserna vill inte ta slut om tiden hon hade där. Det var just denna period i hennes liv som hon drömde sig bort till där hon satt vid sitt köksbord. Erik med barnbarnet Barbro väl placerat på ” scenen ” i mitten på bordet. En liten rolig detalj är att Erik " Jakobas gubben" Andersson som var ingift till gården Jakobas kom ursprungligen från gården Per- Jons, Järvsö. Per- Jons ligger på Järvsös västra sida och har varit i samma familj sedan 1550. Erik föddes 1806 som yngsta barnet i en stor barnaskara. När Erik blev äldre tog han sig över älvsbron och gick nordöst för att arbeta på gården Jakobas i Kåssjö. Erik och dottern Kerstin i huset fattade tycke för varandra och fick många barn. Sju allt som allt och vad mormor vet så levde alla barnen upp till vuxen ålder. Två emigrerade till Amerika till och med. Sonen Jakob tog sedan över buan i Vålsjö och genom honom och hans fru Kerstin skapades det ett hem till sig på den lilla gården där drängarna och pigorna en gång i tiden bott medan de passade korna på de storslagna åkrarna i Vålsjö och Nordsjö. Gården där mormor som sagt sedan skulle växa upp. Mamma, Kristin, jag och mormor i huset de byggde. Jag sitter just nu och skriver till er i vårt hus i Järvsö. Huset ligger på Järvsös västra sida och nu kommer vi till den lilla detaljen.... Mormor och mamma visste inte då de köpte marken till vårt hus att den en gång tillhört Per- Jons. Ja där Erik Andersson föddes. Alltså jag ser just nu ner över den plats där Erik " Jakobas gubben" Andersson sprang runt som barn. Mormor sa att när hon rensade för bygget som blev 1973, låg det en smedja på tomten och att hon hittade hästskor överallt. Jag minns den här smedjan för jag, Kristin och vår kusin Christian sprang dit ofta och nyfiket klev över bråtet som var kvar av smedjan. Ovetandes om att dessa hästskor troligen formats av Eriks pappa någon gång på 1800 talet och tillhört vår familj. Mamma, Monica, min gammelmormor Stina, mormor och mina morbröder Hasse och Uffe. Och gissa vem som sitter i Stinas knä… 😉Mormor log ofta när hon pratade om det och sa att hon växte upp i gården Jakobas i dalgången på andra sidan bergen men hade då ingen aning om att hon skulle "återvända" till den mark där allting på något sätt började i hennes släktled. Det var som livet fört henne och familjen i en cirkel i 100 år. Förutom ett litet hopp på 10 år då någon annan ägde marken. Lustigt va? Tänk så märkligt livet kan te sig. Vi återvänder till platser vi eller familjen varit på utan att vi ens visste om det innan. Har du någonsin upplevt det? Kram från Järvsö. Malin
