Förundran över naturens små och stora underverk är viktig känsla i kroppen. Jag vet inte om du är som jag men jag är inte så super förtjust i när livet visar sig från sin sköra sida. Jag känner att 57 år in i livet VET jag redan att livet är skört. Vill liksom inte bli påmind om det. Men vi blir ju påminda om det just därför att det är skört och det är något vi alla upplever. Även om vi ibland tror att det är bara vi själva som har det oroligt ibland och alla andra har det toppen. Kyrkan är inte bara en plats för tro utan också hopp, gemenskap och stimulans. Personligen försöker jag tänka att livet just nu visar sig från sin allra sköta sida för att jag själv är på en trygg plats. Att då kan familjen lite krascha. Både jag och Martin är ju på en väldigt bra plats inom oss pga gården här i Järvsö och naturen som omsluter oss. Vi är i ständig rörelse och somnar rätt lugnt när kvällen kommer. För våra kroppar har fått sin beskärda del. Vi lagar ofta hemlagad mat och äter vår egna potatis nästan varje dag. Promenader i naturen sker så gott som varje dag. Och min yogasal omsluter mig med sitt lugn medan Martin hamrar på hönshuset. 10 höns flyttar ju i oktober.Så september kändes som ett välkomnande till en lugn höst. Kronhjorten utanför vårt fönster. Men så blev pappa sjuk. Den inopererade klaffen som nu funnits i hans 78 åriga kropp började glappa och på det fick han bakterier på klaffen. Penicillin sattes in och nu har han varit på sjukhuset i snart två veckor och det blir liksom inte bättre. Kroppen svarar bra men klaffen vill liksom inte hjälpa till. När vi besöker honom möts vi av en ny lite krokigare allsångsledare men som har hoppet högt. Han ger sig inte i första taget och eftersom hans långa kropp knappt får plats i sjukhusets sängar är han fast besluten att komma hem så snart det är möjligt. Det ger ju oss hopp. Så viktigt att kroppen känner pappas stöd i hans vilja att bli frisk. Faster Libban och hennes man Gunnar på besök för att dela med sig till pappa om vårt lilla paradis. Förutom det så kraschade även en nära vän i utbrändhet och vi fångade upp med all vår kärlek och närvaro. En annan anhörigs förälder blev helt plötsligt allvarligt sjuk och en bror till en väninnan fick cancer. Jösses! Det blev som att allt bara hände på en gång i vår lilla familj. Och vi står där. Trygga med vår famn öppen. Den famn jag alltid önskat att jag kunde vara när jag blev äldre. En plats för familj, vänner och elever att komma till för att läka. Yogasalen är en vacker plats att vila på Och få kraft. För andra att en bok eller sitta en stund. Vi ska aldrig ta livet för givet. Och vi behöver varandra i allt vi gör. Att känna att vi aldrig är ensamma. Det behöver inte alltid vara fysiskt utan också i förståelsen att vi delar livets sårbarhet. Att vi alla går igenom det och förstår. Håller om i den förståelsen. Slutet av augusti… och sorgmanteln hälsar på. Eller är det mamma kanske… Nu mer än någonsin behöver vi finnas för varandra och hålla ljuset högt. Som de gamla i Okinawa säger på receptet att bli riktigt gammal: ” Umgås, lek, skratta och var inte arg.” Låter som något vi alla behöver ta till oss. Och kramas mycket. Så vem du än är som läser detta… här kommer en kram. Jag behöver en om du har en över. Malin
