Dedicerad till Tess och alla andra vildhästar. Jag tror att du möter de människor du möter i livet för att det finns en mening med det mötet. Själen är i ständig längtan efter sitt rena tillstånd som är kärlek. Det är något vi alla bär inom oss från födseln. Men beroende på vad vi går igenom under vår barndom så tappar vi kontakten med tilliten, förlåtelsen, omtänksamheten och empatin på olika sätt. För alla dessa känslor är grundade i kärlek. Förlorar vi kontakten med vår inre kärlek är det också svårare att ha tillit, känna förlåtelse, vara omtänksamma och känna empati. Igår tog Pablo mig till de platser på ön han kom första gången från Argentina via Madrid för ca 8 år sedan. Pablo berättar med intensitet men också med mycket eftertänksamhet när vi går i genom det lugna område han först kom till här på ön. Han hade hoppat rakt ut i ovissheten och började om. Och vi kommer in på överlevaren inom oss. Att många vågar inte ta klivet ut till förändring utan att veta vad som väntar på andra sidan. Många har inte förståelse för oss som har den där inre rösten som säger att nu är det dags för nästa steg i livet och då följer vi den utan att veta vart vi hamnar. Dom vill veta innan. Min vän Tess är ett gott exempel just nu på detta mod. Hon har känt länge nu att Alcazar inte är hennes grej längre. Hon vill något annat och har mer att ge än detta. Hon vill finna djup och en mening istället för en fet plånbok och glitter. Men hon vet inte vart hon är på väg. Hon måste bara hoppa rakt ut i ovissheten för då kan hon iallafall andas. Och jag är helt övertygad att det inte handlar om jobb. Det handlar om att stå upp för dig själv . Jag tror att några av oss är nöjda med det liv de lever och vill inte att något förändras. Andra av oss har en känsla att något annat väntar. Alla är vi olika. Men för oss som har den där längtan kommer också en tid då vi eftersträvar lugnet. När vi känner att nu har jag funnit min plats i livet. Men vet ni vad jag tror... jag tror inte det har med en fysisk yttre plats att göra. Några av oss har ett behov att ständigt utvecklas som människor. Där själen vill växa och kontakten med hjärtat är ett måste. Och det är omöjligt att göra det utan mötet med andra. Förutom när du kommit så långt i ditt möte med dig själv att munk eller nunna är ditt nästa steg. Typ! För då måste man nog vara hardcore för att klara av att inte vara utan ömhet, närhet och kyssar. Jösses! Jag har långt kvar till det steget. Skämt åt sido.. Jag tror att vår uppgift i livet är inte att bli miljonärer eller framgångsrik inom vårt arbete. Vår uppgift är att växa som själar och komma i kontakt med vårt hjärta och öppna upp för kärleken igen. Och då pratar jag om kärlek till oss själva. Och i det menar jag att kärlek till oss själva är att bära tillit, förlåtelse, omtänksamhet och empati. Och livet, universum och änglarna för de rätta människorna till vår väg som hjälper oss med det. Det viktiga bara är att våga ta tillfällena när de kommer. Och att minnas att personen är i ditt liv just nu för ett möte med dig själv. Att känna tillit, förlåtelse, omtänksamhet och empati till dig själv. Att inspirera dig till att följa din dröm. Att förlåta dig själv för val du en gång gjorde och släppa taget om dom och vara i nuet. Att stå upp för dig själv. Att älska dig själv tillräckligt för att tex gå från en relation eller ett arbete där du inte är respekterad eller älskad. Och genom allt detta öppnas ditt hjärta mer och mer.... Tillsamman och genom mötet med andra men mötet handlar i grunden om DIG. På vägen tillbaka till Palma höll jag mina armar runt honom där på motorcykeln. Jag har en otrolig respekt för honom. Och när vi slutligen hamnade på ett café inne i Palma pratade vi om den där inre känslan som vi alla bär inom oss men vi förlorar kontakten med ibland. Den där som säger att allt kommer bli bra, våga lita på det. Livet kommer vara tufft eller osäkert ibland och ingen kan bestämma vilken nivå av rädsla och oro som är ok eller inte. Det viktigaste är att inte fastna där utan ta det egna ansvaret för förändring och tillsammans med den där inre rösten som säger, "det vill bli bra", våga hoppa. Och att tillsammans med andra är det ibland lättare att ta dom stegen. Antingen pga att dom finns där i kärlek. Eller för att dom faktiskt inte finns där. Som Pablo säger, " We are here to learn" Och det tror verkligen jag också. I mötet med andra finner vi vem vi INTE är och vem vi ÄR eller vill vara. Namaste!
