När de sista raderna faller på plats i boken som jag pillat med de senaste tre åren kommer två meningar fram i mitt medvetande. Den ena är:"Min plats i livet just nu.."och "Hur kan jag bli mitt framtida jags bästa vän? "Och det är väl kanske inte så märkliga frågor egentligen då jag nu 2025 går in på mitt 59 år. Så var är min plats i livet just nu? Jag är på väg ut ur klimakteriet absolut och känner att alla min hormoner, krämpor och sorger pga klimakteriet börja lägga sig. Det har varit 6 turbulenta är med å ena sidan mycket känslor och förändringar men också å andra sidan, frånvaro av känslor. Frånvaro och tomhet vilket inte alls är så konstigt när östrogenet minskar i våra kvinnokroppar. Jag känner att övergångsåldern varit mildare för mig än många av mina väninnor som haft vallningar på dagen och svettningar på nätterna. Det har jag inte alls känt av. Jag har haft ont i leder, känt mig tom inombords och haft torra slemhinnor precis överallt där slemhinnor finns. Lyckligtvis känner jag att jag är på väg ur dem alla. Jag har också burit på sorg vilket många av er vet och den har nog varit jobbigast av allt. Jobbigare än klimakteriet. Men jag börjar få rätsida på det också. Genom att acceptera att känna sorg och saknad över mina föräldrars bortgång kommer jag alltid göra. Någon sa någon gång att när vi gråter ut och tömmer oss på den sorg vi känner ger vi ju mer plats för glädje när den värsta sorgen lämnat. Så det är nog bra att lätta på trycker ibland för att ge plats till glädjen. Jag har också lärt mig att ta " en låda i taget" och ge varje låda min fulla uppmärksamhet när jag är där. Sorg som glädje tex. Den jag är i dag känner att jag inte vill bara vara en besökare av den här världen och vår planet. Jag vill ha varit delaktig i den. Och det kan faktiskt ge mig en enorm glädje när jag ser tillbaka på mitt liv från den plats jag står på nu. Att jag kan känna att fram till nu har jag gjort ett rätt bra jobb med att vara en del av den. Besöka platser, lära mig om dessa platsers historia, lära mig nya saker, förverkliga drömmar, lärt känna så många olika skapelser av människor och så mina fyra barn förstås. Mycket av att vara delaktiga i livet har jag redan gjort rätt bra och jag tänkte att jag skulle fortsätta så och i den andan men med ett annat fokus kanske. Jag vill vara i full livslust varje dag som jag får möjligheten att vara här på jorden men kanske inte fläkta runt överallt. Jag känner att jag är väldigt nöjd med att vara hemma i Sverige och känna att jag är mina barn nära. Mest för min skull för dom klarar sig rätt bra utan mig närvarande i allt dom gör. Dom är ju mitt i livet, det är deras tur att förverkliga drömmar, se platser och lära sig nya saker. Inte hålla mig i handen. Jag är rätt nöjd medan bo i Stockholm och i Järvsö och njuta av det som finns att njuta av här i form av kultur, natur och gemenskap. Och nära för mina barn när de behöver mig. Jag har alltid kallat mig levnadskonstnär. Jag har alltid ansett att jag är i ett konstant flöde av kreativa ögonblick av mitt liv och välkomnar dem alla. Jag har gått från att haft pengar till att vända på kronorna till att ha pengar igen. Allt beroende på vad jag just då jobbar med. Men det har alltid löst sig. Jag tycker om att kalla mig levnadskonstnär för det lägger mig inte i ett speciellt fack. Om jag måste definiera mig med en titel som tex skådespelerska är jag då inte längre det den dagen jag slutar? Eller är jag en skådespelare som för tillfället gör något annat? Och vad är jag då? Behöver jag vara något annat för att passa in i mallen eller för att känna att jag är någon? Betyder det då att jag inte är något definerbart längre? eller kan jag bara vara människa på planeten jorden som gör det bästa av min stund här för att uppleva det ljus som är jag i alla nyanser och färger? Därför tycker jag om ordet " Levnadskonstnär" och jag hoppas att mina barn kommer gå samma väg som jag. Att deras arbeten inte ska definiera dem utan deras personlighet gör det. Jag hoppas de får göra det dom älskar att göra och det som hjälper dom för stunden att ta sig genom livet. Kreativitet i livet. Ibland går det långsamt och ibland, som tex när vi har småbarn rullar livet på snabbt. Ett flöde. Det är lätt att vi i vår ålder känner oss osynliga. Vi upplever att vi inte är lika attraktiva för en partner längre eller att vi som arbetskraft får gå åt sidan för de yngre. Vi har definierat oss utifrån vårt arbete eller vårt utseende eller vår roll som förälder och blir rädda när vi tror att det är över. Men det är inte över. Jag ser det i kvinnor och män som är 70 och uppåt. De har hittat sin meningsfulla plats i livet eller skapat den. Och vi bär så mycket visdom från 60 år och uppåt. Det är nu vi ska börja arbeta eller finnas där för andra som konsult eller coach med kunskap som inte finns i böcker utan i att själva ha levt. Jag är inte längre rädd för att bli äldre för det finns så mycket mer att uppleva av mig och våra liv på jorden och det finns så mycket mer jag kan vara delaktig i. Så jag tror att det är viktigt att vi fortfarande engagerar oss i livet och i andra och inte bara sitter framför tv:n. Livet och världen väntar fortfarande på vår nyfikenhet om den. Där är jag idag. Jag lever så gott jag kan med den jag är och mår väldigt bra med henne just nu. Jag vill gärna uppleva livet genom henne, alltså mig, ett tag till med de verktyg jag har, delarna som är min kropp. Och då kommer vi till punkt nr två. "Hur kan jag bli mitt framtida jags bästa vän? "När jag försöker se mig själv som snart 98 år, alltså 30 år from med nu, är det svårt att ta in hur jag kommer se ut och vara. Men ibland kan jag visualisera henne i mitt inre. Hon kan gå rätt bra även om stegen är lite långsammare. Hon, alltså mitt framtida jag, är rätt klar i huvudet för min ålder. Min hud är mjuk och honungslen precis som jag alltid tyckte att mormors händer var. Jag gymnastiserar varje dag 20 minuter på golvet på det äldreboende jag då har min lägenhet. Troligen i Järvsö. Jag gör mina armhävningar även om näsan inte når backen på vägen ner, jag gör mina benböj och mina hoppsa steg som jag gjort de senaste 30 åren. Självklart avslutar så gör mitt 98 åriga jag med yoga och en stunds meditation. Och sedan läser jag, löser korsord och pratar i telefonen med mina barnbarn, om jag har några. Jag tar en promenad i naturen varje dag och plockar i mina barns trädgård. Det är bland det bästa jag vet nu så det gör jag troligen då också.Så för att allt detta ska bli min verklighet behöver jag vara mitt framtida jags bästa vän varje dag from med nu. Jag behöver komma i kontakt med henne och förstå att hon kan vara en frisk och lycklig verklighet om jag verkligen bryr mig om henne.Vilket innebär att bry mig om henne nu. Bryr mig om MIG nu. Så vad säger du? Ska vi bli vårt framtida jags bästa vän? Skriv ner precis som jag den du vill vara en dag och vad du behöver göra IDAG för att vara ditt framtida jags bästa vän. Lycka till! Kram Malin
