Nu har det gått en månad sedan den där dagen då jag stod där på söder i snön och ringde 112. Jag hade börjat tappat synen för några sekunder till och från under dagen och nu helt plötsligt kändes det som jag flyttade sidledes i sekunder. Adrenalinet och paniken spred sig i kroppen. " Höll jag på att få en tia eller var det något annat som var fel? " Jag ringde min dotter Linn som hade den där lugna rösten som får mig att andas djupare och mer närvarande. Hon sa att hon och hennes bror var på väg att hämta mig och att vi två skulle prata om lite allt möjligt tills dom kom fram och kunde köra mig till läkaren. Väl på fantastiska SÖS akuten möts jag av en läkare som verkligen går igenom allt. Och när han sedan är klar med den genomgående undersökningen säger han " Jag tycker att dina barn ska gå ut en stund. " Dom gör det och åter igen blir jag rädd. Är det så illa ? Men sedan sätter han sig bredvid mig, förmodligen är han lika gammal som min äldsta son men hela hans aura är som en gammal vis läkares. Så jag lyssnar. " Malin, säger han. Jag vet ju att du haft väldigt, mycket de senaste månaderna. Mycket tuffa känslor och sorg. Alla dina värden är bra så.... hur mår du egentligen? " Och det är ju i det där läget som vilken annan utbränd eller känslomässigt trött människa skulle börja stor böla. Men jag biter ihop. För det är så jag gör. ALLTID. Men intellektuellt säger jag att jag har tagit hand om allt och alla under hörsten. Varit den starka trygga dottern, systern, mamman och styvdottern. Jag har sett till att pappas vänner har fått regelbunden uppdatering och så även media och fansen. Jag har gjort det som ofta räddat mig i olika jobbiga situationer, jag har tagit en låda i taget. Pappa lådanPappas fru lådanTeamat upp med lillasyster lådan. Media lådanPappas fans låda.Pappas syster med familj lådaPappas vänner lådan. Det är en jäkla massa lådor i en fantastisk struktur som hade funkat om det inte fattades en sak... Ser ni det? MALIN lådan. Den där platsen då återhämtning för mig fanns. Där jag får gråta, tycka synd om mig själv, sova, vara förtvivlad och känna arg, där jag får vara okontrollerat arg och skrika rätt ut. Allt det där som vi alla behöver när livet är jobbigt. Och nu sa kroppen och själen och känslorna ifrån. De brukar göra det. Vår fantastiska kropp. Min akutläkare ler lite åt mina kloka svar och ser hur jag undviker att falla i gråt. Hur jag går igenom allt rent konkret vad som troligen har hänt då jag är väldigt bra på att hjälpa andra i en situation som denna. Jag är sååååå påläst. Men att brista i gråt, att ge upp inför någon annan det tänkte jag bara inte. Jag tänkte tillbaka på den kvinnan som kom fram till mig på begravningen och när hon frågade hur jag mådde sa jag att jag mår bra men själen har ont. Då tittade hon på mig med ett litet leende som att " Ja ha du, det ska du få mig att tro" och så tog hon tag i mina axlar varsamt och så sa hon lite som om hon visste mer än jag " Mår du verkligen bra Malin? Försöker du inte bara håll upp en fasad nu? Det är ok att släppa taget: " Och i den stunde blev jag alldeles tok arg. Jag står på min pappas begravning. Jag har såååå mycket att ta ansvar över tillsammans med min syster Maria. Familjen, gästerna, begravningsbyrån, musikerna och så tycker hon att det är läge att försöka göra mig sårbar! Tro fasiken jag behövde få vara sårbara men man kan väl för sjutton välja när man bestämmer sig för att få mig att brista. Hade hon verkligen velat hjälpa mig så hade hon med allt det hon förstod att jag bar på kramat om mig och sagt " Bra, vi håller om dig. Vi finns här om det är något du behöver. " Jag behövde stöttas inte rannsakas eller stjälpas. Så jag var också arg. Arg på media som dagen efter pappa somnat in frågar om jag inte kan uttala mig. Men alltså på en skala hur dumt är det??? " Jo vi beklagar sorgen, och vi förstår att det är mycket nu så här dagen efter men kan du vara snäll och uttala dig? " Det finns ABSOLUT INGEN vi "beklagar sorgen och vi förstår " i det utan bara " Vi kan sälja lösnummer nu och få klick på webbsidan. Låt oss vara först med ditt uttalande."a Alltså jag var sååå arg. Men jag andades igenom varenda sms från media under denna period och tänkte " Det här berättar bara mer om dom. Inget annat. " Så när läkaren lämnar mitt rum där på akuten och släpper in barnen igen säger jag att jag ska gå på toaletten. Men det ska jag förstås inte. Hans fina ord utan ett minsta " mig lurar du inte" utan snarare hans empatiska " Du kan inte bära mer nu" fick ju mig att fullkomligt brista ut i tårar. För det är så jag gör. Mina barn ska inte vara oroligare än vad dom är. Jag kan gråta själv. Så där satt jag och sedan torkade jag tårarna och gick ut igen. När han kommer tillbaka frågar jag honom om jag borde sjukskriva mig. Han svara väldigt lugnt " Sjukskriva sig borde alla göra någongång i livet. Men kom ihåg. Gör du det så förstå att de första två veckorna kan bli ännu värre. För du slappnar av och alla känslor kommer. Och mycket riktigt så var det. Men nu har den där månaden gått där jag har knappt använt mobilen. Låtit revisorn sköta bolaget och mina döttrar mina sociala medier. Jag har tagit hand om mig till 100 % och panikångesten har sakta lämnat kroppen. Acceptansen har infunnit sig. och mitt löfte till mig själv nu 2024 är att jag inte ska göra något utan att alltid känna in hur det känns i själen och alltid, VARJE DAG, se till att jag får återhämtning. Hålla om Malin. För den här sorgen kommer hålla i sig ett tag. Men nu vet jag hur jag ska värna om Malin lådan. VARJE DAG. Det är mänskligt att falla och brista. Det har jag ju alltid sagt på mina kurser. Men jösses vad svårt det är att falla och ta hand om sig själv när "hela världen" mår dåligt runt omkring dig. Men nog så viktigt. Live and learn. Namaste Malin
