Den unge mannen kommer in från perrongen strax efter mig alldeles för tunt kläd i den här mammans ögon. Han är i 20 års åldern och han frågar om jag vet om tåget går mot Sthlm. Jag svarar att det gör det. Han försöker läsa vad det står på hans biljett men nattens glädjeämnen visar tydligt att fokus är just nu inte hans starkaste sida. Han frågar om jag kan läsa åt honom och jag tar fram mina glasögon. Vi båda skrattar när vi märker att vi står vid den plats som är hans. ” För nära” skojar jag och han skrattar tillbaka. Medan jag kommer tillrätta på min plats frågar han om jag jobbar med ungdomar. Av mitt vänliga bemötande trodde han att så var fallet sa han. Jag ler och svarar nej men att jag har fyra vuxna barn. Och lite omtanke mår ju alla bra av. Givare som mottagare. Trött men lycklig efter en rätt bra kväll och natt tittar han på mig med sina dåsiga ögon och säger, ” Eller så är det ni mammor. Ni bara är sånna.” Jag säger tack och svara tillbaka ” För att ni är vårt ljus.” Han blundar redan och ganska snabbt somnar han in medan tåget tar oss mot Stockholm. Btw sista fikonet från Kreta åts upp ikväll. Oj vad jag snålat. Jag funderar en stund på om det var omtänksamheten om en annan medmänniska eller om det var mamman i mig som såg ett barn i mina egna barns ålder, som spelade en roll här. Jag vet inte. Troligen båda. Med en önskan om att det finns en sådan vuxen nära mina barn när dom behöver hjälp på vägen hem fortfarande lite berusad efter en lyckad kväll. Jag tänkte på hans mamma… Den känslan om att mammor är omhändertaga kom någonstans ifrån. ♥️ Precis som jag och mina systrar upplevt genom vår mamma. Jag undrar om omtanke bara kan ges om man själv emupplevt känslan av den… Om den är en naturlig kraft eller om den är inlärd? Och kan man genom traumatiska upplevelser som krig och övergrepp stänga av den? Bli rädd att använda den igen för du är sårbar? Eller för att du stängt av känslorna. Och kan man vara dumdristig i sin omtanke om andra? Du vet när du hjälper ngn och blir rånad som många äldre blir. Vi kan ju definitivt bli lurade pga av den empati vi bär och bör vara kloka i våra val men omtanke om varandra känns viktigare än någonsin nu. Vad tror du min läsarvän? När jag ser hur den unga mannen sakta i sina smått fortfarande vinglande steg tar sig hem över perrongen, hoppas jag innerligt, som den mamma men också den medmänniska jag är, att han kommer hem ordentligt. Och att han somnar lycklig och nöjd efter nattens äventyr. Kram Malin
