Livet igenom kommer våra känslor och går. Allt beror på platsen vi besöker och människorna vi möter där eller minns därifrån. Bara något enkelt som en doft kan trigga en possessiv eller negativ känsla i oss. En av dessa upplevelser har med Mallorca att göra för mig eller snarare Palma. Jag tror att jag gjorde slut med ön för att jag ville inte bli påmind om mina fina minnen med min mor där men inte heller det som gjorde mig ledsen. Och jag tror att både jag och min yngste son gjorde likadant. Det var liksom enklare att bara stänga av och tänka aldrig mer än att sakna eller påminnas. Jag hade inte alls förväntar mig den läkning som mitt senaste besök på ön som varit mitt hem i 6 år. Jag åkte för att fira en bön till familjen och då på festen träffa alla mina vänner. Jag var totalt ointresserad av att åka till Palma så jag höll mig hemma hos en av min mammas väninnor omsluten av naturen. Det räckte långt! Men nu blev det inte bara så. Det blev ljuvliga samtal om mamma och både skratt och tårar. Naturen omslöt mig vart jag än var. Vi fick en magisk tur i medelhavet med båt och jag som älskar vatten men alltid tyckte att det är läskigt att snorkla ville nu aldrig gå upp ifrån fiskarnas lek i det klara vattnet. Jag var aldrig inne i Palma och det kändes aldrig heller nödvändigt. Många säger att det inte är sig likt längre och uteserveringarna i santa catalina har flyttat inomhus. Jag känner dock att jag vill helst åka tillbaka när min yngste son är med mig så vi kan minnas tillsammans. Istället var jag hos vänner mitt på ön och åkte mellan gröna vingårdar och olivträd och allt eftersom börjar hjärtat öppnas upp igen. ”Min älskade ö” tänkte jag. Martin har sedan vi träffats alltid sagt att han tycker vi ska återvända dit eftersom jag kan ön, skrivit böcker om den och har vänner där. Sakta men säkert började jag känna att han hade rätt. Fest med vår älskade åttioåttonde var den bästa på länge och det var helt fantastiskt att träffa alla vännerna. Och se Vicky så lycklig! Att prata minnen med vår mammas väninnor och överlämna boken var också helt underbart. Och få vara med min extra syster Lotta. Och att jag slutligen fick sitta ner med Inger och Rosa och komma ifatt sen vi sågs sist. Ren lycka! Och tänk att mina blommor som Rosa vårdar har växt sig så stora och lever!! När taxin åkte på motorvägen mot flygplatsen tänkte jag ” Vi ses nog snart igen Mallorca. Du har charmat mig rejält denna gång. Det kan bli tidigare än jag någonsin väntar mig.” Det är som man säger när någon är rädd för att åka hiss ska man gör det om och om igen. Tills rädslan försvinner. Och så tror jag det är med känslor och rädslor. Åtminstone några av dom. Martin säger ” Malin ibland måste man vara släppa det och gå vidare och inte låta det negativa förflutna hänga kvar utan skapa nya minnen som tar över.” Det är så sant! Kram Malin
