Naturen är verkligen vår bästa vän när det kommer till att läka. Och här uppe i Hälsingland finns det träd som är hur stora som helst. Vår granne och släkting håller just nu på och röjer på sin mark och det har gjort att det är lite enklare att gå upp i skogen efter bäcken. Jag tog mig dit idag och stod länge och såg ut över den åkermark som är vår. Nu är allt stilla och tyst. Till sommaren kommer den vara fylld med liv i form av grönska som växer, insekter som surrar och fåglar som kvittrar. Ser så fram emot att få lära känna den här platsen där mormor sprang som barn. Jag lutar mig en stund mot en stor björk. Jag når knappt runt med armarna. Undrar om mormor någonsin stod och höll i den när hon och hennes halvbror Tedde var på upptäcksfärd. Kanske var den liten då och hon veck den åt sidan för att komma fram till bäcken. I en gammal stuga på grannens tomt vet jag att mormor var på fest många gånger för den ägdes av hennes väninna. Kanske satt hon där på trappen och skrattade och sjöng när hon var ung. Jag lutade mig länge mot den stora björken och kände in naturens kraft. Till våren kommer den pulsera med björksav. Och sedan gick jag vidare till den stora tallen bredvid som var ännu större och tittade upp mot dess stora grenar. Tallar är plan de vackraste träd jag vet oavsett vart i världen dom är eller i vilken form. Snön föll stilla och allt var fortfarande tyst när jag gick hemåt igen. Om några dar är det dags att vände hemåt mot Stockholm igen och senare längre söderut på jobb. Bäst att ta vara på tiden. Ikväll ska vi på middag hos Monica som fyllt år. Det blir mysigt! Kram på er!
