I livet som går gör vi inte alltid saker som vi är stolta över. Genom de relationer vi haft har vi lärt oss mycket om andra men mest känner jag att jag har lärt mig mycket om mig själv. Framförallt saker som jag då inte såg som en brist men som jag idag verkligen inte känner mig stolt över. Jag har i två veckor nu lyssnat varje dag på The Heart of healing på Spotify. Och jag är just nu uppfylld av så mycket kärlek. Viktigast är nog spåret som heter just " The heart of healing med Jeremy Geffen, läkare som jobbade med många cancersjuka. Han säger att hjärtat av healing ligger i fokuserad agerande och intension. Omlindad ömt i armarna av överlämnandet. Överlämnandet till att tex acceptera ditt förflutnas misstag och förlåta. Jag kan inte ändra det som jag gjort men jag kan se till att mitt fokus och mina agerande idag, att min intention är i det goda. Visa mig själv att jag lärt mig något av mina misstag och kan göra annorlunda idag och göra rätt. Det här har jag kommit fram till den senaste tiden. Om en person kommer in i din partners liv och det uppstår kärlek mellan den personen och din partner. Och det i sin tur gör att din partner upplever att hens nya liv gör hen lyckligare än det med dig och vill skiljas. Då önskar jag att jag hade varit ödmjuk och klar nog att försöka se VART vi gick vilse. För det är bara där någon typ av räddning finns. Skulden ligger inte hos den nya. Ingen person kan stjäla någons partner. En partner är redan på väg om hen öppnar upp ögonen och hjärtat för någon annan. På någon sätt har du och din partner redan gjort den skada som gör det möjligt att en av er längtar efter något annat. Det är inte den andra personens fel. Jag önskar att jag hade vänt mig istället till min partner och bett oss lösa våra problem först. Att gå i terapi och reda ut. Oavsett om det ledde till separation eller inte hade vi funnit några knutar att lösa upp som kunde vara bra för framtiden. Oavsett vad som än hände. En dialog hade uppstått. DET är att hedra sin relation. Även om jag också anser att om någon kliver in i en person liv och inte tar hänsyn till den relation som redan finns, visar det på väldigt stor brist på respekt. Jag VET att jag vid något tillfälle när jag var yngre var absolut en av dom. Och det skäms jag över. Tack och lov har livet lärt mig något. Jag vill inte vara den personen som inte respekterar och hedrar relationer. Oavsett vilka det gäller. För det handlade inte om att respektera människor. Det handlade om att respektera något som jag själv älskade och ville ha, en relation. Hur kunde jag få något som jag själv inte hedrade och respekterade? Men som sagt återigen, jag förstod inte då vad jag idag förstår. Om du möter någon ( som är i en relation) där total lycka och attraktion uppstår, var kvinna och man nog att säga: " Det här kommer inte fortsätta en minut till förrän du tar ett beslut. Om det tar en dag eller ett år spelar ingen roll. Gör det av respekt mot din partner, mot dig och mot konseptet relation överhuvudtaget. Jag tänker inte vara den någon annan ELLER jag själv föraktar. " Varje dag du försöker "förstöra" mellan två personer låter du ditt ego hägra. Och du är den personen du en gång kanske föraktade i någon annan. Vill du ha respekt, GE repekt. Och hedra det vackra i konceptet relation vilket också är att ärligt ta sig igenom svårigheter utan ge eller ha fusk dörrar ut. Uppmuntra din nya relation i respekt först och främst. Att ta en sak i taget... då förtjänar din kärlek dig och du hen. Då kan du en dag se hens förra partner i ögonen utan skuld. Om du lever i en relation men har en dörr på glänt och håller den dörren öppen pga obeslutsamhet, att du är uttråkad eller liknande, du vet väl vilken typ av person du står för då? Är det verkligen den du vill vara? Du är ju inte bara den personen mot din partner utan även mot den nya som väntar. Och vem är du i förhållandet till dig själv? Respektlöshet åt alla håll... Är det den du är eller vill vara? Det vet bara du. Jag är 54 år, jag har hunnit med att vara den personen också. Det är inte kul så här några år senare att titta tillbaka på den jag var just då. Jag önskar jag vetat bättre. Jag önskar att jag vetat det jag vet idag. Tack och lov har livet även lärt mig, genom mina misstag, att inte heller vara den VÄNNEN som uppmuntrar till otrohet eller att ha dörrar på glänt. I mitt hedrandet av konceptet relation, gäller det att även uppmuntra till respekt i min roll som mor, syster och vän. Livet är långt och vi hinner med att gräva gropar åt oss själva gång på gång och även om vi en gång tog oss upp därifrån finns eftersmaken bittert fortfarande kvar. Att se och förstå och förlåta genom det är att bli fri. Jag har lärt mig mycket om andras svagheter genom livet. Men mest har jag lärt mig om mina egna. Tack och lov ( igen) går det att göra om och göra rätt i nuet. Idag lever jag i en relation med en man som visar och ger mig respekt. Det får mig att känna mig trygg. Det får mig att känna mig välsignad. Och att vårda den kärleken och honom är viktigare än något annat för mig. Och vårda jag oss då vårdar jag också konceptet relation. Något Martin och vårt möte verkligen fått mig att älska och respektera. Något jag från djupet är så innerligt tacksam över att livet gett mig i form av insikter. Inte alltid så sköna insikter men nyttiga. Och när Jeremys ord " The heart of healing is focused action and intention. Gently wrapped in the arms of surrender" öppnade upp min förståelse av dess betydelse, sjönk jag in i någon härlig känsla av värme och ödmjukhet inför mig själv. Och jag förstod att han hade rätt. Läkningen började. Nu är mitt mål att göra detta i alla aspekter där jag känner skuld. En dag i taget. Kram Malin
