När ett nytt år kommer brukar jag som många andra fundera över vad jag skulle gjort annorlunda året innan och vad jag vill göra året som kommer. Jag tror det är sunt att reflektera över val som jag gjort och som jag kanske ångrar men jag på något sätt får omfamna och acceptera för det var den jag var just då i de besluten. Och sedan släppa det som varit för att se möjligheterna att göra annorlunda i mitt nya nu. Skuld och samvete är en av de saker som lättast ger panikångest sägs det. Och att älta och ångra gnager på en inifrån och ger inga nya kreativa val. Bättre att förlika sig med sina dåliga val och beslut och sen släppa dom. De går inte att korrigera. Men nuet och planera och stärka sig själv inför framtiden det kan vi. Så för mig innebar kliver över till 2024 ett ”tack och förlåt men hejdå” och ett nyfiket kärleksfullt ” Välkommen, göra om och göra rätt”. Det jag känner att jag missat 2023 och även åren innan är det kreativa lekfulla. Jag har inte alls varit lika varsam om den sidan i mig. Gett henne min uppmärksamhet och mitt stöd. Matat henne. Och häromkvällen när jag letade efter en film som jag kunde chilla till så där in på ”nästan dags att sova” läget så dök Viggo Mortensens ansikte upp. Under många år var han min stora inspiration. Flera av er känner ju igen honom som Aragon i Sagan om ringen och i andra filmer men för mig var han frihet och luft. Att våga gå utanför sina gränser i den skapande processen. Han är ju inte bara skådespelare utan konstnär och poet. Och han sa att alla kan skapa. Alla kan låta färgerna och orden flöda. Att utrycka sig utan oro för hur andra ska se på det och istället, som ett sant utryck från ditt inre, låta det som kommer komma. Målet var inte det viktiga utan resan dit. Läs mer om Viggos konst på hans förlag @perceval_press Hans tavlor blandade poesi och bilder och färg. Hans fotografier fokuserade oftast på det som var i rörelse eller i händelse. Vilket kunde innebära att fokus och skärpa låg på ett äpple som föll istället för kvinnan som tappade det. Jag fullkomligt älskade det!!! Och detta blev något som nästan exploderade i mig. Behovet att våga gå utanför ramarna. inte lyssna till ” vad kommer alla andra säga och tycka? ” utan våga skapa mitt liv och mina kreativa stunder utifrån vad som mitt hjärta kände och ville. Och när jag tänker efter är det för mig också där, i samma anda, min andra stora inspiratör är, Karin Larsson. Där i Sundborn och på den tiden sena 1800 tal och början på 1900 skulle en kvinna vara inom ramen av vad som förväntades. Och den borgerliga familjen skulle följa den etik som gällde. Men det struntade Karin helt i. Älslart! Rekommenderar verkligen dokumentären om Carl och Karin på SVT. Ja jag vet inte hur många gg jag varit på Sundborn och njutit av hennes vågade färger och idéer. Så annorlunda för sin tid. Det är viktigt att låta sig inspireras. Och jag känner nog att 2024 behöver jag plocka fram lite Viggo och lite Karin i mig igen. Måla med stora penseldrag i livet och inte bry mig så mycket om vad andra tycker. Utrycka mig i text på det sätt som passar mig just då. Att skriva för min skull inte för läsarens skull. DÄR är jag, så här en vecka in på 2024, och där tänker nog fortsätta så. En modig ”resande” på väg in med nyfikenhet in i 2024. Vad eller vem inspirerar dig? Kram Malin
