Någon sa till mig att när en förälder försvinner faller en av fina grundpelare bort och du ser dig stå vinglandes på en orkar med en fot och med den andra försöker du hålla balansen. Det är någonstans där jag är i livet just nu. Vinglandes i ett försök att inte falla. Och på något sätt kändes det som att mamma visste att det här var ett " down fall" som skulle knocka hennes annars så modiga och starka lilla tjejtrasa mer än vanligt. Att förlora mamma var nog absolut det svåraste jag varit med om. Så på något underligt välsignat sätt så fixade hon att jag fick det stöd jag behövde i jobb, fantastiska deltagare och vänner. Plus nya möjligheter som jag längtat nästan ett helt liv efter. I min värld är det mamma som fixat till det. Och jag är så innerligt tacksam över. Jag vandra på nya stigar nu när mamma är borta. Men det är inte bara sorg. Det är också mycket spännande och kärleksfullt som väntar. Och jag är redo. Jag har ju en egen ängel som vakar över mig och familjen... Namaste
