Allt det här med mitt hjärta som stökat de senaste två åren har påverkat mig mer än vad jag trodde. Rädslan att inte veta om hjärtat är ok eller inte har gjort mig, förutom orolig också svag i kroppen för att jag inte vågat göra vissa saker. Jag började springa i höstas på löpband och märkte att det gick mycket lättare än jag trodde men rädslan höll mig tillbaka. Frågan var, hade jag fått min pappas fel på klaffarna eller mammas hjärtflimmer? Efter noggrann undersökning med både ultraljud och uppkopplas till en massa trådar i 48 timmar kommer läkarna fram till att det är inget av det. Mitt hjärta är friskt och strulet som varit måste ha kommit från magen. Magsyra eller oro, det har varit en känslomässig jobbig tid som hunnit ifatt mig med många olika saker. Och att inte veta vad som är fel har inte gjort det lättare med oron. Räddningen kom i form av MSM. Som lugnade magen och på så vis lugnade hjärtat. Lycklig gick jag till gymmet med kroppen har tagit stryk av inre stress och inte så mycket träning alls. Tog en tid hos Hasse Castergren och fixade till ryggen och sedan var det bara att börja att bygga upp kroppen igen. Klimakteriet har ju också gjort sit Hahaha. Så just nu tänker jag mycket på alla där träning inte är en självklarhet eller ens jobb. För det är jobbigt att bygga upp en ledsen kropp även för mig som har detta som jobb. Jobbigaste är nog ledsamheten att få börja från ruta ett och börja motivera sig. Att inte bli ledsen att det kommer behöva ta den tid det tar. Som Hasse sa, några få vikter i början ( ibland inga alls) och lätt och inte långa löppass för då kanske det inte blir några alls. Men jag vill komma tillbaka snabbt så jag är väldigt noga med vad jag äter. Går i trappor hela tiden och dricker mycket vatten. Äter mina vitaminer och försöker varje gång, jag står där på gymmet och blir trött eller besviken, tänka " idag är den där dagen då jag kommer fixa det här hur bra som helst". När jag tänker det några gånger ändras mitt humör från ledsen och besviken till pepp. Det gör mycket. Kram Malin.