Så händer det som alla vi hundägare våndas för. När vår fina familjevän inte orkar mer. Efter ett tappert år med tumör i testikel och i pälsen så upptäckte vi igår att cancern spridit sig till skelettet. Han har i tre månader haltat på höger ben och när vi i maj gjorde en röntgen på honom trodde de att det var artros så han fick värktabletter. När jag kom hem från Masesgården i fredags såg jag att haltandet blivit mycket värre trots medicinering . Så igår tog jag honom till veterinären i Delsbo. Där upptäckte det att artrosen var cancer och att den vuxit med en knytnäves storlek sedan sist. Benet kunde gå av om vi hade riktig otur för benet hade vuxit ur sitt fäste. Jag lämnades ensam att ringa mina barn och gemensamt finna ett beslut. Han har blivit väldigt gammal och har börjat bajsa och kissa inne. Bakbenen har vikt sig flera gånger när han inte orkar stå. Allt detta gick vi igenom tillsammans och kom överens om att han behöver få vila från smärtan. Det vore ju fruktansvärt om benet hoppa ur. Efter noggrann undersökning och i samrådan med barnen beslöt vi att det var dags att låta vår vän i familjen få möta upp med mamma i himlen. Bodhi kom till oss för 10 år och 7 månader sedan. Kan har kämpat länge för att vara en sådan stor hund. Många fina minnen har vi med honom och rest mellan Mallorca och Sverige har han också vår kung. Och jag är så tacksam att barnen har haft en fin sommar med honom och möjligheten att ta hand om honom i allt som hänt den senaste tiden. Våran trogna, tålmodiga, snälla hund. I helgen åkte jag tillbaka och hämtade honom och lyfte honom in i bilen trots hans ömma ben för att han skulle få vara med oss och fiska i skogen. Då blev han plötsligt pigg och gick omkring och sket fullkomligt i sitt ben. Men natten till igår sov han vid min säng hela natten utan att en enda gång gå upp som han brukar göra. Då kände jag verkligen att något inte var som det skulle längre även i hans mentalitet som alltid varit väldigt uppåt trots smärta och svaga ben. Hos veterinären fick han först en lugnande spruta. Jag filmade honom för barnens skull och då titta han upp en sista gång in i kameran. Bodhi snarkade djupt i tio minuter innan han fick den sista sprutan. Och sedan lämnades vi ensamma han och jag för att vänta in sista sömnen. Oj vad jag grät. Det fanns ingen botten. Älskad av alla. Med de finaste ögonen som alltid fick oss att känna oss älskade av honom. Alltid trofast vid min och barnens sida. Vår beskyddare, vår Scooby Doo, vår kramgoaste vän. Saknaden är enorm. Innan jag kom hem bad jag Martin plocka undan hans saker för jag klarade inte att se det. Det var jobbigt nog att komma hem med ett koppel utan hund i handen. När vi på kvällen skulle gå till våra vänners 20 och 55 års fest och jag låste ytterdörren tänkte jag på om jag plockat undan maten från bänken för han brukade hoppa upp, sina svaga ben till trots, och äta upp det varje gång vi lämnade huset. Men jag kom sedan på att jag inte längre behövde oroa mig för det. Nu ligger jag här i sängen och ska gå upp min första morgon utan att höra hans tassar i golvet när han möter mig i köket.... Det blir en annorlunda morgon.... När jag skulle gå därifrån skulle jag lägga ner mobilen i handväskan. Då hade det här kommit upp på skärmen: Mamma var hos oss hela tiden... Och nu är han med henne. Sov gott älskade Bodhi Tack till Delsbo veterinärpraktik som var änglar i vårt sista avsked.
