Klockan är 9 på morgonen i New York och jag har hunnit gå upp med Linn och tagit en kaffe med henne, packat min väska och sitter nu för att lugnt och stilla äta frukost. Vanligtvis när jag åker till New York har det varit för att åka till Costa Rica. Och det har inte gått en dag här i Brooklyn utan att bli påmind om mitt Santa Teresa. Det är känslan i butikerna, maten och de vänliga människorna från olika delar av världen. I alla åldrar och alla färger. Bara min frukost idag tar mig till The bakery i Santa Teresa. Ingefära te med honung och citron. Glutenfri toast med harissa aioli, lätt stekt kale och ägg. Helt galet gott. Den här resan har varit så viktig för mig. Att få hänga med älskade linn, se hennes liv här och prata med henne och William. Lyckan att få sitta på våran säng och slå in julklappar tillsammans som jag ska ta med mig hem till familjen är obeskrivlig. Att få vakna bredvid henne varje morgon är en lyx som jag inte fått sedan hon var barn. Visserligen är vårt hem alltid öppet för familjen men att få ligga bredvid henne och se henne sova... ja varje mor eller förälder vet hur den känslan känns. Och vi har en sak gemensamt. Vi vill inte bo för långt ifrån familjen. Hon sa alltid, " mamma kommer hamna i Costa Rica när vi alla har vuxit upp." Och jag förstår vad hon ser och känner i mig. Att jag och Martin är lyckligast vid havet och vågorna. Men att vara nära familjen är så viktigt. Så när hon frågade mig vart i världen jag skulle vilja bo om inga hinder fanns sa jag självklart Santa Teresa men då med möjligheten att ha min familj och mina vänner med mig. Jag känner dock att min tid " en dag ska jag bo utomlands" är över och gjord. Nu är det deras tur. Och jag känner så mer än någonsin här där jag nu sitter med min frukost i New York. Min bas blir Sverige och jag får ta mallorca och Costa Rica till den plats jag kommer skapa där. Nu är det barnens tur att upptäcka världen och jag reser till dom på besök. Nu vill jag tillsammans med Martin verkligen vara den trygga hamnen i Sverige som våra barn och våra vänner kan landa i mellan deras äventyr. Och är det inte lustigt men precis i detta nu ringde Jim från Östermalmsflytt och berättade att de kommer med mina saker från Mallorca i morgon. Samma dag jag landar i Stockholm. Det är väl ett fint tecken. Jag älskar den här bilden ovan. Jag och syrran i mitten, som naven i vår familj, och alla våra älsklingar runt omkring. Så som jag en gång drömde när jag gick till skolan i Saltsjöbaden och såg alla hem där det lyste i fönstren. Jag så länge har drömmen funnits. Ett hem som är varmt och skönt och välkomnande. Där de böcker jag älskar att läsa finns på bokhyllorna och mitt skrivbord jag köpte på auktion i järvsö från 1800 talet för bli min plats att skriva min blogg. OM jag eller Linn inte får ta över kontraktet till mammas hem så vet jag att den platsen ändå är nära. Jag känner det i hela kroppen. Vårt hem kommer strax att dyka upp som en välsignelse och jag kommer omfamna den varsam och med respekt. Hos min mor eller någon annanstans. På vägen ut till frukosten springer jag in i en man som håller på att packa om sin rygga på vårt Pod hotell. På golvet ligger hans surfbräda i sitt fodral. Jag frågar honom vart han ska. Han svarar skrattande "ja vart har vi inte varit och vart ska vi inte. " Han frågar mig om jag är en surfare och jag svarar ja och vi pratar om vart vi båda varit. När vi skils åt säger jag " Ta några vågor till mig är du snäll. Jag saknar dom verkligen" Han lovar att göra det och när jag vandrar ut känner jag mig verkligen känslosam men också så tacksam. Vilka underbara år jag haft som yogini över världen. Men jag vet att jag gör rätt val med Sverige . Och jag kan fortfarande åka till vågorna någon gång per år men nu är det jag som får låta barnen ha sina äventyr och jag väntar tryggt med Martin vid min sida tills de kommer tillbaka. Och som min danska vän Morten än gång sa när han tittade på mig i min blommiga klänningen mitt i vintern på Mallorca, " you can bring Malin out of Costa Rica but you can never bring out Costa Rica out of Malin." Och med den känsla i mitt hjärta kan jag lugnt bygga min hamn i Sverige. Jag är en yogini, en surfare och en gypset at heart och mitt hem är där mig hjärta är. Mitt fysiska hjärta alltså. Och därför känns det lite extra mysigt att ha mitt halsband med Livets blomma på mig idag när jag reser. Ett nytt kapitel i mitt liv har redan börjat och jag är dess skapare. Ansvaret är mitt och jag är öppen för dess möjligheter. Kram på er! Ps: Livets blomma symboliserar skapelsen och påminner oss om att vi är alla förenade på något sätt. Vi är alla byggda ur samma blueprint och skapar av våra liv. Och att allt vi gör påverkar även andra.
