...och jag och Isak sitter och läser på varsin solstol för att få det sista av den turkiska havsbrisen och solen. Det har varit en helt oförglömlig vecka som både han och jag behövde. Att få komma ifatt med vännerna efter så många år på Mallorca och livet som för överfor rullat på. Våra barn har vuxit upp tillsammans. Vi har gudmor lite kors och tvärs i gänget åt varandra barn. Vi har följt varandras resor genom livet nära eller en bit ifrån beroende på vart i livet var och en av oss varit. Året var 1973 och allt började med två små flickor som hette Nina och Bitte, 9 och 8 år gamla, som tog sina sommarfår i koppel och vandrade bort till de nyinflyttade grannarna på andra sidan ängen. Där stod Malin 7 år och Kristin 4 år och nyfiket betraktade de två långbenta flickorna som sedan blev vänner för livet. Och nu är vi här, många år senare. En av oss är redan mormor. Vännerna har ökats på från alla håll. Livet... det är bra vackert ibland. Nu reser vi åt olika håll igen. Istanbul, Stockholm, Nice och Ljusdal. Alltid nära trots tid, plats och livet som ibland skiljer oss åt. Men alltid nära. Det har denna vecka visat. Alltid nära. Såååå tacksam!!!
